Det har varit en lång väntan men 18 januari släpps den nya plattan, "Where we lay our bones", nästan fem år sedan den mäktiga debuten som på allvar gjorde And We Should Die Of That Roar (AWSDOTR) till ett namn att räkna med. En krävande historia som spände över 17 spår av rostig träskblues, Tom Waits-vibbar, kabarémusik och punkig attack.
– Den här gången har jag skalat bort en del låtar. Jag sparar dem till senare. De passade inte riktigt in i konceptet. Jag ville ha en serie berättelser från olika håll. Det finns alltid fler sanningar om samma sak beroende på vem som ser dem, säger Hardy Hum.
Resultatet har gjort att smockan blivit än mer koncentrerad, nya "Where we lay our bones" är en liten bomb där Hardy Hum vandrar genom sitt patenterade ljudlandskap av fuzzad bluespunk och ömsom morrar och kvider fram texter som sakernas tillstånd. Det är fortfarande svärtan som han dras till.
– Lite ljus behövs annars har mörkret ingen mening, En låt som "Bright Sun" handlar faktiskt om att vara tillfreds.
– Annars handlar det om att inte tillhöra. Mitt mittemellanskap. Det är nåt som präglat mitt liv och den världsbild jag har. Det är jag. Jag tycker inte det är jobbigt utan bara att så är det, säger han.
Hardy Hum kom till Sverige från Bosnien som 15-årig flykting tillsammans med sin mamma på 90-talet. Han ser ett land som har förändrats radikalt efter flyktingvågen 2015. Där nånstans finns också temat kring nya plattan.
– Det handlar mer om frågor än svar. Om vad det är för mening med vår existens. Jag har velat göra en hymn för alla som tvingas fly ett liv de älskat. Till dem som inte lyckats fly ett liv de hatar och för de liv som aldrig blev av. Hopp är väldigt omhuldat i vårt samhälle men det förringar också alla som inte har det hoppet, säger han.
Inspelningen har även den här gången gjorts med Hardy Hums vapendragare Kenny Lundström i Kapten Studios. Kenny som också till och från är livetrummis i AWSDOTR.
– And We Should Die Of That Roar kan fyllas med olika innehåll. Det kan vara ett big band eller med en gospelkör eller bara jag. Vad som helst. Kanske speglar det min egen person. Jag är lite schizo, det är många röster som vill komma ut, skrattar Hardy Hum.
Samarbetet med Kenny Lundström är dock väldigt viktigt för soundet.
– Vi snackade mycket innan. Vi ville försöka fånga energin vi har när vi spelat live tillsammans. Tidigare har vi alltid spelat in bakvänt och lagt gitarrerna först och sedan fyllt på med det andra. Nu gjorde vi det mer som vanligt.
– Jag gillar ljud och vi har lekt mycket i studion. Kenny är fantastisk där och förverkligar mina idéer och gör dem bättre. Han har gjort ett mycket stort arbete på den här skivan.
Att Kenny Lundström dessutom är en eftertraktad inspelningstekniker och producent gjorde också att det dragit ut på tiden.
– Vi var dessutom pappalediga båda två och det gjorde också att det tog lång tid. Det är lätt att tro att det varit nån slags "Chinese Democrazy" vi hållit på med men sammanlagt kanske vi varit två veckor i studion. När väl Kenny fick en lucka och kände att inspirationen fanns så mixade han det på nån dag., säger Hardy Hum.
Få brinner för sin musik lika mycket som Hardy Hum men några storslagna planer finns inte efter releasen. Där påminner han mer om tjuren Ferdinand som hellre sitter under sin korkek, eller i hans fall, sin nybyggda studio.
- Jag vill spela när jag känner för det. Jag tackar ja till intressanta saker där jag vill vara med. Det får inte bli för mycket. Jag vill ha en sund balans och vill inte hamna i ett läge där jag blir beroende av musiken för att livnära mig.