Filmtrollkarlen Wes Anderson är tillbaka. Laddad med sina sedvanligt underhållande filmtricks. "Moonrise Kingdom" bjuder, precis som tidigare "Royal Tenenbaums" och "Den fantastiska räven", på knasiga karaktärer, dånande design, imponerande intertextualitet och rappa repliker. Wes Anderson är filmskaparen som gör film som får vuxna att känna sig som barn på nytt.
Andersons filmer är alltid underhållande men ibland går han vilse bland alla sina påhitt och glömmer bort hjärtat och smärtan. För oss som gillar stilen kan det ändå vara tillräckligt men för att bli riktigt belönande behöver hans sagolika filmer också hitta en klangbotten i vår egen värld, i våra egna frågor och bekymmer. Det gör han i "Moonrise Kingdom" och det gör "Moonrise Kingdom" till hans bästa film på länge.
I ett slags hyperrealistisk amerikanskt 60-tal, en Andersonsk version av hur han skulle vilja att årtiondet såg ut, träffar vi Sam och Suzy som bor på en ö i New England. De är två missanpassade barn som just därför dras till varandra. De rymmer, Sam från sitt scoutläger och Suzy från sin familj.
Ni som sett Wes Andersons tidigare filmer känner igen temat. Än en gång handlar det om en liten värld där vuxna och barn, föräldrar och syskon, har svårt att riktigt förstå varandra. Skillnaden är att "Moonrise Kingdom" verkligen sprider hopp. När Sam och Suzy rymmer sätter de igång en rad av händelser - de flesta utspelar sig inom filmhistoriens mest oemotståndliga men osannolika skallgångsgäng - som mynnar ut i en underbart varm känsla av sympatisk romantik. Wes Anderson släpper här på sin distanserande ironi och lyckas genom ett märkligt användande av kompositören Benjamin Brittens musik och gripande insatser av Bruce Willis, Edward Norton och France McDormand ge sin snygga filmyta en själ. Med öppet hjärta bjuder han in oss till sin version av 1965. Jag tackar och accepterar med ett leende och barnsligt bultande hjärta inbjudan.