CC
Bang bang orangutang
Regi: Simon Staho
I rollerna: Mikael Persbrandt, Lena Olin, Tuva Novotny, Reine Brynolfsson, Jonas Karlsson, Michael Nyqvist, Fares Fares
Filmstaden i Linköping
Simon Stahos mål var att göra en film som är som punkrock: "klar, direkt, tydlig, IN YOUR FACE ". Följaktligen har han lagt The Clash på ljudspåret, följaktligen skruvar han till karaktärerna, följaktligen leker han med filmens färger och följaktligen vill han att vi ska bortse från att vissa scener logiskt sett inte kan fungera "i verkligheten".
Men själv snubblar jag hela tiden på Åke Jönssons glasögon. Mikael Persbrandts rollfigur är en företagsledare som gillar sig själv och sina framgångar så mycket att han i hastigheten missar att hans familj glider ifrån honom.
En dag inträffar katastrofen som obönhörligt tvingar Åke att se hur hans liv har blivit. Allt tas ifrån honom och som en förvirrad noshörning i en porslinsaffär försöker han att lappa ihop och starta på nytt, trots att han inte har en aning om hur han ska göra. Han vill väl, men hur han än försöker så vänder sig omgivningen hela tiden emot honom.
Glasögonen, ja. De är för små och ser hela tiden irriterande obekväma ut. Och precis som med så mycket annat i "Bang bang orangutang" så känns de som markörer för "skruvad och mörk komedi", "nyskapande" och "fräck".
Fast de blir aldrig mer än ny glasyr på en gammal kaka. För under finns bara en hyggligt traditionell historia om misslyckande, stor kärlek och om att resa sig efter en jävla smäll, som -- och här blir det riktigt problematiskt -- inte fängslar.
I enskilda scener är "Bang bang orangutang" både rörande och rolig. Åkes fumliga försök att starta en ny relation hör till den förra kategorin, medan Michael Nyqvists avskedade tjänsteman och Reine Brynolfssons gorillaklädde chef hör till den senare.
Danske Simon Staho har gjort en film som stämmer väl överens med hans målsättning. Kruxet är bara att jag inte vet vad jag ska ha den till.