Tugga färdigt innan du skriver en bok. En enkel regel som borde gälla vid alla arbetsbord.
Nej, visst, du behöver inte ha färdiga svar. Du kan testa dina teser medan du skriver. Syna dina blinda fläckar. Du kan, i skrivandet, leta efter månens mörka baksida. Men var aldrig oärlig med dina avsikter. Använd inte din formuleringskonst för att dölja ofärdiga tankebanor. Tugga ur. Sen kan du prata.
Mons Kallentoft är en viktig del av det svenska deckarundret. Hans böcker om kriminalinspektör Malin Fors i Linköping har sålt massupplagor, i Sverige och utomlands. Han har sedan länge kunnat lämna banan som copywriter bakom sig, men matjournalisten Mons Kallentoft vill inte helt kapitulera inför deckarförfattaren. Det är i maten han har sitt hjärta. Sin passion. Eller kalla det snarare besatthet. Det gör han själv. Och när han nu för första gången skriver öppet självbiografiskt då kallar han boken för "Food Junkie – matknarkaren".
Liggande i en intensivvårdssäng bäddad av döden, känner Mons Kallentoft behov att analysera sitt liv. Utgångspunkten blir de oräkneliga restaurangbordens lockelser och bardiskarnas förförande glans. Varför fortsätter rastlösheten att strömma under skinnet? Varför smakar pengar och berömmelse inte så gott som den borde? Varför är kärleken till fru och barn inte nog?
Det är dukat för en spännande läsmåltid. Men kocken sviker. Han byter meny mitt under hungriga ögon. Mötet blir till revirpissande. Tuggorna växer. Smaken blir snabbt bitter.
Mons Kallentoft kan sitt språk. Vet hur han ska lägga orden för att skapa dramatik och dynamik. Han har rytmen och dispositionen. Men det räcker inte. Inte när han sitter fast i sin egen fåfänga. Inte när han sällan känns ärlig i sin självrannsakan.
Mat-, vin- och spritfrosseriet blir aldrig någon murbräcka in i den Kallentoftska själen. Istället framstår han, ju längre boken lider, som en lyxsökande posör. En skicklig berättare som vet vilka knappar han ska trycka på för att det ska kittla eller knipa i magtrakten hos läsaren, men utan att egentligen sätta sig själv eller något riktigt viktigt på spel. (Bara i avsnittet om hur modern utsatts för övergrepp som barn bränner det till på riktigt, men det avsnittet hänger allt för fritt, utan sammanhang.)
Mons Kallentofts fascination inför kocknamn, årgångsviner, enorma krognotor och restaurangbetyg fyller "Food Junkie" med ett distanslöst snoppmätande.
Är det kärnan i Mons Kallentoft? Varför skulle han annars nämna sånt som att han bara fick det NÄST bästa bordet på El Bulli sista gången han vara där?
När han vågar fråga sig själv vilka kickar det ger att skriva sånt trams lovar jag att sätta mig till bords igen. När hans självrannsakan lodar ner på det djupet, då är det värt att lyssna.
Då. När han tuggat ur ordentligt.