Ofta blir krönikor som samlas i bokform ganska tjatiga, de är skrivna för dagen just då och håller kanske inte för längre tid. Men det gäller inte nyligen avlidna Cordelia Edvardsons. Hennes ämnesval är eviga (även när de handlar om dagspolitiken, sorgligt nog) och hennes språk är så fint utmejslat och orden så noga valda att jag som läsare aldrig upptäcker några manér och därför inte tröttnar.
Hon talar om livet och döden. Två ämnen hon vet mycket om, med sina erfarenheter från Teresienstadt och Auschwitz som ung flicka, och sen hur hon kom till Sverige och med knapp nöd tillfrisknade från tuberkolos. 30 år av sitt liv tillbringade hon i Jerusalem och skrev därifrån, gav liv och en nyanserad personlig röst åt den evigt pågående konflikten Israel-Palestina. En krönika berättar om den mördade väninnan Ziona, 67 år. Ibland berör hon sin egen son Daniels död som elvaåring, i sjukdom, hemma i Sverige.
Cordelia Edvardsons liv var ofta svårt och tungt. Hon är väl medveten om att det som är bra, rentav lyckligt, det är till låns. Ändå, eller kanske just därför, har hon en finurlighet och en humor som gör att jag skrattar högt flera gånger under läsningen.
Jag är också glad i hur hon använder sig av vår rika svenska poesiskatt, med citat av Harriet Löwenhjelm, Pär Lagerkvist, Nils Ferlin, Kjell Espmark.
Den här samlingen krönikor från 2000-talet kan man läsa på kort tid, bära den vackra lilla boken med sig var man står och går i några dagar, och låta Cordelia Edvardson vara ens följeslagare och samtalspartner. En mycket klok sådan.