Craigs 007 har inget av Roger Moores småkorkade lättsinne eller Sean Connerys polerade hårdhet. Han är den ruffigaste Bond hittills, och samtidigt den mest sårige.
"Skyfall" är Craigs tredje Bondfilm, efter den utmärkta "Casino royale" och den trista "Quantum of solace". I de första två filmerna tampas agentens med själsliga sår, den här gången är det Bonds kropp som förvandlas till ett slagfält. Efter ett fall från en bro som skulle ha förvandlat vem som helst till köttfärs (Bond skämtar själv om att hans hobby är "återuppståndelse") är superkroppen ett minne blott. Samtidigt ställs han mot en superskurk (Javier Bardem) som har en gås oplockad med Bonds chef M (Judi Dench).
Här satsas stort på actionsekvenserna; det är slagsmål i skyskapor i Shanghai, motorcykeljakter på hustak i Turkiet och hemmagjorda bomber som lyser upp den skotska vinternatten. Men det som gör "Skyfall" till en av de mest sevärda Bondfilmerna är den väl avvägda kombinationen av infantil underhållning och vuxet skådespeleri.
Vid sidan av de återkommande skådespelarna är Bardem strålande obehaglig som avfällig agent, och Ben Whishaw (från tv-serien "The hour") ger ny relevans åt Q, nu som tonårigt hackergeni. Ralph Fiennes är fint lågintensiv som spionbyråkrat, och svenske Ola Rapace gör vad han kan med en ganska tunn skurkroll.
Det är också en film som, trots en rad exotiska spelplatser, till största delen utspelar sig i London - i tunnelbanan, i på hustak med utsikt över stadens berömda silhuett. Det blir en spänningshöjare i sig, att hotet kommer till Bonds tröskel, och till en stad som många av oss har en relation till. När filmen dessutom borra sig in i Bonds förflutna höjs temperaturen ytterligare.
De senaste decennierna har Bonds relevans i ett modernt samhälle varit föremål för ständiga diskussioner, och producenterna har jobbat hårt för att skapa en modern hemlig agent. Men kanske är det nostalgin som är den stora styrkan.
För i en tid då alla actionfilmer ser likadana ut innehåller Bondfilmerna element som sticker ut. Som stramt engelskt skådespeleri. En hint av självironi. Och en inledningsvinjett som bryter mot alla idéer om god smak och återhållsam estetik, där Adeles maffiga 60-talsdivaröst ackompanjeras av psykedeliska undervattensanimationer. Det skulle aldrig Jason Bourne komma undan med. (TT Spektra)