Norén låter oss le i Tjechov-parafras

På ett nyskapande sätt anknyter de till föregångare som Strindberg-O´Neill i familjekvartetterna och Tjechov i ”Tiden är vårt hem” och ”Som löven i Vallombrosa”, båda skrivna 1991.

”Som löven i Vallombrosa” – med titel hämtad ur John Miltons ”Det förlorade paradiset” – är en genial parafras på ”Måsen”, uppdaterad till tiden efter murens fall och ett svenskt samhälle där de arbetslösa är lika många som de toscanska löven och där judiska familjer plågas av smygande nazism.

Pjäsen spelades av SVT Drama 1995, men på svensk scen har den inte uppförts förrän nu då den danska regissören Vibeke Bjelke – något av Norén-veteran -- sätter upp den på Dramaten.

En stor och brokig familj, ett sommarhus med en viktig roll i tre generationers minnen. En gamling, sex medelålders, och så två vackra unga: Samuel, begåvad och ”farlig ängel”, och Clara, ”så sann och klar”, med avbruten scenkarriär efter ett psykiskt sammanbrott medan hon spelade Nina i ”Måsen”.

Alla är kära i fel person, längtande, olyckliga och upprörda. Det är om sommaren allt fruktansvärt händer, säger pjäsens Lena.

De är människor med känsla för vackra formuleringar, och mycket i dialogen handlar om teater – med en ironi och norénsk självironi som även träffar publiken – som ju sitter framför en scen där skådespelare vända ut mot salongen ventilerar överklassproblem.

Den självuppfyllda Lena (Stina Ekblad) är skådespelare i succépjäser, gärna skrivna av Olof (Reine Brynolfsson, svartklädd och kortärmad à la Guillou) som hon lever och grälar med sedan ett par år. Medan Samuel (Hannes Meidal) skördar internationell framgång med sin dödförklaring av psykologisk realism, har Olof insett att ingenting han skrivit har någon betydelse.

Liksom sin svåger Fredrik griper Olof efter förälskelse och passion som flykt från ett liv han vill bort från. Marianne Vassbotn Klasson låter det dock förbli en gåta vari Claras omtalade karisma består.

Stina Ekblad komediennbriljerar precis på gränsen till överspel. Ur munnen på Iwar Wiklander som den snart döende John flödar elakt träffande formuleringar. Skratt lockar också Johan Holmberg fram med sin hypokondriske, bittre Gabriel som aldrig dugt åt sin far.

Alla kan de omfattas av vårt igenkännande och ett medlidandes leende. Alldeles speciellt kusin Umberto – Hans Klinga gör en lyhörd studie av en man vars gestalt och hela beteende är en enda ursäkt. Och Björn Granaths Fredrik, i slutakten förvandlad till en skugga av sig själv – ett ömsint och gripande porträtt.

Vibeke Bjelke och Dramatenensemblen bjuder på en underhållande och vacker föreställning. Men i Noréns korskörda dialoger ska repliker studsas som bollar mellan personerna, kollidera och haka i varann. Det funkade inte riktigt vid premiären, tyckte jag, och därmed missades en aspekt av musikaliteten i Noréns text.