Ridley Scott har envist förnekat att "Prometheus" skulle vara en så kallad prequel till "Alien" och där har han både rätt och fel.
För med "Prometheus" föds ett nytt rymdäventyr, som i slutändan far iväg i en annan riktning än den som Ripley färdades i, och som vi förmodligen får återse enligt uppföljarlogikens alla regler. Samtidigt är det en njutning för "Alien"-fans att frossa i den referenstyngda handlingen och visst finns här också en för "Alien"-serien mycket avgörande detalj i slutet.
Mest rättvis är kanske Ridley Scotts egen definition, att "Prometheus" är sprungen ur samma DNA som "Alien". Det är förståeligt att han har velat återkomma till sin skapelse. "Alien" hade en genial konstruktion med en glasklar problematik (en besättning blir decimerad i rask takt av ett äckligt monster), omgärdad av tung mystik (var kommer de ifrån?, vad vill de?).
Och även om här finns en del invändningar så är det ett starkt DNA som manusförfattarna Damon Lindelof och Jon Spaihts nu har jobbat med.
Att Damon Lindelof är en av skaparna bakom tv-serien "Lost" känns också väldigt tydligt. För att hårdra kan man säga att "Prometheus" är en slags Lostifierad "Alien", med fokus på konflikter som tro versus vetenskap, mysticism, mytologiska lån och några rejäla barn- och föräldrakonflikter.
För varje svar föds också nya frågor, vilket är både frustrerande och eggande.
Detta nya äventyr har sin upprinnelse i en upptäckt av arkeologen Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes kille Charlie Hollaway (Logan Marshall-Greene). Genom att studera uråldriga kulturers väggmålningar hittar de ledtrådar om hur livet på Jorden en gång uppstod. Elizabeth Shaw tolkar målningarna som en inbjudan till en planet som står i förbindelse till vår. Tack vare finansiering av storföretaget Weyland industries ger sig en forskarbesättning av i skeppet Prometheus. Vilket så klart visar sig vara ett fruktansvärt och karakteristiskt klibbäckligt misstag.
Visuellt är detta "Alien"-mumma, stora delar av den spektakulära scenografin är som hämtad ifrån den ursprungliga, signerad den schweiziske konstnären HR Giger.
Även om jag hade hoppats på ännu mer djup och ett mer bestämt kritiskt perspektiv gentemot megakonglomeratet Weyland (det hade känts modernt och modigt) så gör Ridley och co allt de kan för att hålla balansen mellan storslagen action och existentiella grubblerier. Det lyckas nästan hela tiden även om resultatet inte känns lika helgjutet som, säg "Inception".
Många av personligheterna på Prometheus-skeppet förblir onödigt outvecklade embryon, det är nästan bara androiden David (Michael Fassbender), besatt av filmstjärnan Peter O'Toole och, så klart, med en egen agenda, som verkligen ges utrymme att växa ordentligt.
Och så Noomi Rapace då. Utan att avslöja för mycket går det ända att säga att hon stjäl filmen i några skräckartade scener. Det handlar om en uppdaterad version av "Aliens" explosiva paradnummer av kroppslig natur. Och det svider rejält i livmodern att se på. (TT Spektra)