Det här med gosskör ligger mig varmt om hjärtat. Som jag önskade att få vara med i en sådan när jag var gosse, men det fanns helt enkelt ingen i närheten. Och fortfarande är det nog lite av en exklusivitet; därför ska vi vara glada över att Linköpings Gosskör har etablerat sig – de är en tillgång!
Rätt förvaltad innebär klangen från en gosskör något som inte kan ersättas med andra röster, men jag skulle tro att det också för med sig stora utmaningar från ledare och gossarna själva att kultivera sångkonsten så pass att detta stadium uppnås…
Tisdagskvällens konsert visade njutbara prov på det goda handlaget. Inramat av den stiliga 1400-talshymnen ”Alta trinita beata” fanns ett varierat och hörvärt program. När båda körerna sjöng tillsammans räknade jag till över 80 sångare som tillsammans sjöng överraskande klangfullt och homogent.
Den tyska kören gjorde en utmärkt insats med det svenska språket i Sven-Eric Johansons ”Högt ovan himmelens stjärnor” innan de på egen hand framförde Gounods ”Messe breve” till rutinerade och följsamme Gösta Nylunds orgelackompanjemang. Musiken var på intet sätt omistlig, men låg väl till för kören.
Den gästande kören hade måhända mer rutin. Linköpings gossar var försiktigare, men å andra sidan var deras dynamik mer levande, klangen varmare och sångsättet mer vårdat. Exempel på det hördes i ”Benedictus” av Fauré, med snygg unison sång i diskantstämman.
Överraskande inslag var Hollies gamla 60-talshit ”He ain´t heavy…” och den lettiske tonsättaren Praulins ”Odi et amo” till förinspelat rockkomp!
Missionskyrkan var inte helt fullsatt, men publiken var engagerad – med rätta!