Redan en ganska ytlig analys av det landskapsmåleri Gunnar Nilson presterar klargör konstnärens strävan att frigöra sig från perspektivkraven och bryta sönder objekten i enskilda bildelement med geometrisk betoning.
Resultaten övertygar ofta, och särskilt viktig är medvetenheten om den individuella styrningen av färgfältens utformning, så att den rytmiska strukturen inte bara antyds utan fungerar fullt ut på betraktaren.
Detta är min första kontakt med Gunnar Nilson, som är född i Luleå, skolad i Linköping av bland andra konstnärsparet Anna-Katarina och Hans Hermansson och har gått i lära hos professor K-G Nilsson. Själv har han arbetat som lärare på Liljeholmens folkhögskola och ställt ut även internationellt.
Det är som antytts landskapet som utgör primärmotiv. Från början hanterade han färg och penslar rätt otyglat, vilket den stora målningen "Sommar i Tjust" vittnar om. Efter hand har stil och utförande tuktats och konstnären har hittat ett eget uttryckssätt, baserat på en komposition som inte leder in i bildens djup utan snarare mot betraktaren.
Enkelt men verkningsfullt, hela tiden ett tuppfjät närmare abstraktionen. Måleriets poetiska språk kräver ingen ordbok. Det direkta tilltalet är genomgående hos Gunnar Nilson i hans senare verk, och det ska bli spännande att följa en sådan utveckling.