Alltid på plats. Alltid mitt i nyhetshändelserna. Men också mitt bland människorna. Nils Horner var en av mina absoluta favoritjournalister. En riktig, äkta utrikeskorrespondent av högsta klass.
Med sin speciella röst gav han människor på andra sidan jordklotet liv och mening hemma i mitt kök i Linköping.
Talibanernas fall i Afghanistan 2001, USA:s intåg i Bagdad 2003, tsunamin 2004 och Fukushima-olyckan i Japan 2011 – Nils Horner var alltid på plats direkt eller straxt efter.
Och hans energiska, nästan andfådda röst i radion bar fram levande, informativa reportage avslutat av det karaktäristiska "Nils Horner, Bagdad", eller vilken plats han då befann sig på.
Han verkade befinna sig på alla möjliga och omöjliga platser i sitt stora bevakningsområde Asien.
Alltid lika kunnig, proffsig och mänsklig.
Visserligen fick han mycket välförtjänt Marcus Öhlander-priset till en ung, lovande utrikeskorrespondent 2008. Men han vann (tyvärr) aldrig Stora Journalistpriset, putsade inte på sitt eget varumärke och klev inte fram och glänste.
Nej, Nils Horner hade inte tid att positionera sig i journalistvärlden. Han rapporterade om viktiga världshändelser. Och han gjorde det brilliant.
Gud vad jag kommer att sakna honom.