Vi förflyttas tillbaka till Rumänien i slutet av 80-talet. Ceausescus diktatoriska ande vilar ännu över landet. Filmtiteln syftar på åldern på det foster som den unga studenten Gabita bär inom sig. En graviditet som hon bestämt sig för att avsluta genom en olaglig och farlig abort. Huvudpersonen är däremot Otilia, Gabitas väninna som är redo att göra det mesta för att hjälpa till.
"4 månader, 3 veckor & 2 dagar" riskerar att lite slentrianmässigt bli beskriven som "abortfilmen som vann guldpalmen i Cannes". Men abortproblematiken är bara dramat som sätter allt i rörelse. De val och kval som Otilia ställs inför behandlar allt från klasskamp till existentialism.
Regissören och manusförfattaren Christian Mungiu berättar sin historia på ett direkt och realistiskt sätt. Tänk er en perfekt blandning av brittisk diskbänksrealism à la Ken Loach och de belgiska bröderna Dardennes dokumentära spelfilmskänsla i "Rosetta" och "Barnet". Rumänske Mungiu förädlar det avskalade berättandet ytterligare. Han är nästan skoningslöst trogen det "verkliga" i sin historia och har ingen vilja att göra några utsvävningar. Där Ken Loach och hans brittiska kollegor gärna gör tydliga politiska markeringar låter Christian Mungiu sin humanistiska ideologi komma fram i undertexten. Genom detta kondenserade och vardagliga berättande vaskar han sedan fram ett briljant och nervkittlande drama. Jag har faktiskt svårt att förstå att något så avskalat kan vara så spännande.
En stor del ligger i den närvaro som finns i Annamaria Marincas gestaltning av Otilia. Hon gör en helt makalös långfilmsdebut. Precis som filmen lyckas hon på ett enkelt och nedtonat sätt vara både bräcklig och urstark.
Efter att ha sett "4 månader, 3 veckor & 2 dagar" är det väldigt lätt att förstå hur Rumänien plötsligt har blivit världens kanske hetaste filmland.