Åsa Christoffersson: Nazister på gatorna ger kusligt eko

Ooooööörgh! Ooooööörgh! Så beskriver Majgull Axelsson mobbens vrål på Östra torget i Jönköping sommaren 1948.

Hennes nya roman "Jag heter inte Miriam" är en sådan som griper tag och ger nya insikter. Den är en lika fantastisk läsupplevelse som "Aprilhäxan" och ämnet angeläget i vår tid då nazister demonstrerar på 1 maj.

Romanen handlar om romer, om rasism, om Förintelsen med trådar fram till i dag.

Och så är det beskrivningen av de s k tattarkravallerna i Jönköping sommaren 1948. De pågick i flera månader och är något som många borde skämmas över nu efteråt. Först och främst de unga männen (med få undantag) som gav sig på oskyldiga, men fattiga och marginalserade Jönköpingsbor ("tattarna") i deras egna hem. Men också de som drogs med och såg på. Och ledarskribenten som hejade på och polisen som ingrep alldeles för sent.

Desto viktigare att denna historiska händelse nu lyfts fram ur gömmorna.

Majgull Axelsson beskriver massans psykologi, den skrämmande kraften, så väl. Mobbens skrik "ut med tattarna!" är på en och samma gång både hotfulla och lyckliga. De många människorna i mobben beskrivs som en "jättelik koloss" eller "en gestalt" och "en varelse" där individerna på torget upphört att finnas till var och en för sig.

Just så farlig är massans kraft.

Återvände till Axelssons lysande kapitel om upploppen 1948 i tisdags, på 1 maj. Samtidigt följde jag Jönköpings-Postens liveraportering från Svenskarnas partis demonstration i staden, för andra året. Det kändes kusligt. Mer än kusligt.

Jo, allt "gick bra", polisen kunde hålla isär de cirka 200 ditresta nazisterna och 1 000 motdemonstranterna. Allt Svenskarnas parti drabbades av var sittprotester och vattenballonger och att någon nådde fram och ryckte ifrån dem en flagga. Polisen var nöjd med att både Svenskarnas parti och motdemonstranterna hade fått framföra sina budskap. Tack och lov kom ingen tillskada.

Men: Polisen var tvungen att sätta in mycket stora resurser med personal, hästar och hundar och halva stan fick spärras av. 19 personer greps.

Beslutet att bevilja nazisterna demonstrationstillstånd kommer att bli än mer omdiskuterat i år. Jag högaktar länspolismästare Håkan Sandahl lovvärda ambition att följa grundlagen, att vara politiskt färgblind. Samtidigt förstår jag det frustrerade, engagerade kommunalrådet Mats Green (M) som överklagade demonstrationstillståndet och förlorade i Förvaltningsrätten.

Alla har demonstrationsrätt. Även nazister. Det är självklart, men det skaver. Jag har två tankar så här efteråt och med Majgull Axelssons bok färsk i minnet.

1. För det första: Måste extremister få demonstrationstillstånd just på 1 maj, mitt i en stad där säkerheten är svår att garantera? Det finns säkert många bra, öppna platser mindre centralt belägna som kan passa. Kanske inte grustag, men platser där de vanliga medborgarna inte påverkas så mycket av avspärrningar. Och måste de få tillstånd just på 1 maj då polisen ändå har fullt upp med att säkra andra demonstrationer?

2. För det andra: Mitt hjärta värms av alla som stod upp mot nazismen i Jönköping. Jönköpings-Posten med sin satsning "Alla får plats". Kommunen som skrev "Jönköping mot rasism" på ljusskyltarna vid infarterna. Och framförallt kyrkorna som höll ekumenisk gudstjänst för medmänsklighet och samlade stora mängder applåderande Jönköpingsbor utanför Sofia kyrka på förmiddagen. Svenska kyrkan lät sedan klockorna ringa och varna för fara under hela tiden som Svenskarnas parti marscherade. Mäktigt. Högtidligt. Garanterat våldsfritt. Sociala medier svämmade över av kommentarer som "Har länge tänkt gå ur kyrkan men efter deras manifestation under #NazifrittJKPG blir jag kvar ".

Bokcirkeln älskade Majgull Axelssons bok, precis som jag.

Om du inte läst den än, gör det. Om du är ung, läs den. Om du är förälder eller lärare till unga, sätt den i händerna på dem.