Teater
Jag lämnade mitt hjärta i Zvornik
Gästspel från Kamerni Teatar 55
Regi: Sulejman Kupusovic.
Manus: Abdulah Sidran.
Scenografi: Vanja Popovic. Kostym: Amra Dzinalija Karaduzovic.
I huvudrollen Rudo: Emir Hadžihafizbegovic.
Riksteatern, KariL, Sagateatern.
Det har gått tolv år sedan inbördeskriget bröt ut i Jugoslavien. Många i vårt land är nog medvetna om det fruktansvärda lidande och de sår som kriget förde med sig. Vi har ju också många här som flydde och som inte återvänt. Men mycket sällan har vi sett detta gestaltat i drama. Möjligen på film, men knappast på scenen.
Filmerna som nått de flesta är ju också Kusturicas bisarra men ganska uppsluppna satirer. Där blir humorn en distans. Skrattet blir en besvärjelse mot våldet och galenskapen: Den tunga absurditeten med vänner som plötsligt är fiender, grannar som över en natt blir främlingar.
I denna teateruppsättning (som turnérar genom Riksteaterns försorg) befinner vi oss i Zvornik år 1992. Musikläraren Rudo har återvänt till sin hemstad för att besöka sin moders grav och för att få tid och inspiration till att komponera storslagen musik. I hans hotellrum utspelar sig hela dramat.
Det byggs upp en komisk stämning i en ganska jovialisk och buskisliknande stil. Det är underhållande men en ganska grovkornig och lättköpt humor, åtminstone genom vad som går fram i den översatta textremsan.
Tyvärr hänger texten inte alltid med och jag anar att flera nivåer av replikerna förblir otillgängliga för den halva av publiken som inte förstår det talade.
Bristen på text blir ibland lite störande och det är förstås svårt att uttala sig om många detaljer och nyanser, som exempelvis humor. Jag får i stället gå på det yttre skeendet, kroppsspråk och scenerier. De flesta karaktärerna är tydliga och lite fyrkantigt spelade som typer. De blir inte precis gestalter som man lär känna.
Men huvudrollen Rudo är annorlunda. Han framstår som en mer sammansatt och komplex rollgestalt. Han bär på inre motsättningar som bara antyds. Det är tvära kast i hans utspel. Han är skickligt tolkad av den kände skådespelaren Emir Hadžihafizbegovic.Han är ju också spelets offer och personifieringen av den tragedi som sprider sig snabbt i landet.
Det är runt Rudo som vändpunkten tar form. För sådan är dramaturgin; den bygger på kontrasten och den plötsliga förändringen. Vi har vaggats in i en ganska trygg och oförarglig komedi på ett hotellrum.
Sedan tränger kriget in, våldet bryter ut, människor förvandlas och förvrids. Vi förstår att det inte finns någon väg ut. Mänskliga möten dränks i blod och explosioner, och det slutar som det började: Med floden Drina som brusande sköljer fram.
I början var det vatten som vacker natur och lyriska naturljud. I slutscenen är bruset som ett rop på hjälp, eller kanske en vädjan om försoning?