ÅSA CHRISTOFFERSSON: "När han blev sjuk tog han till det bästa vapen han hade: Att fotografera."

– Ge dig nu, B-O!
Skrek jag där vi stod i lervällingen på sovchosen utanför Novgorod i Ryssland.
– Ge dig nu! Ser du inte att hon har för fina skor för att stå i leran! Nu räcker det!
Vi var på reportageresa och sovchostjejen Katja stod stilla med sin lilla baby i famnen, spegelbilden föll i vattenpölen, de var strålande vackra mitt i smutsen.
– Om man GER sig. Då blir det inga BILDER tagna, bara KORT, röt B-O tillbaka bakom kameran.
Naturligtvis hade han rätt och jag fick lära mig något om fotografi, om uthållighet och närhet, envetenhet och vilja.

Ända ut i teleobjektivet
Bernt-Ola Falck var en av landets mest framstående pressfotografer, törs jag påstå. Han var också konstnär med fotografiet som uttryckssätt.
Han hann med mycket, både som pressfotograf och i de egna projekten, trots att han gick bort alldeles för tidigt i cancer år 2006, bara 44 år gammal.
Han var bildmänniska ända ut i teleobjektivet. När han SÅG en bra bild fanns inget annat, han skulle ha den, den vanliga världen stelnade till och försvann, fotoobjektet var kanske en människa som blev flyttad på och ställd i bra ljus från sidan, nej förresten, här är bättre, vrid dig hitåt, nej ditåt… Och just när man trodde att de skulle bli arga på den nitiske fotografen insåg man att de blivit vänner för livet.

Hans första motiv var människor. Ingen glömmer hans svartvita porträtt som följer skuggor och linjer likt en kärleksfull hand, nära, nära, utan att vika för skavanker men med full respekt. De ser självklara ut, kanske tagna i ett nafs, men i själva verket är det precis tvärtom, som så ofta med god konst. Det ser lätt ut när det är klart och allt onödigt är bortskalat.
Bernt-Ola Falck föddes i Vetlanda 1962, i en vanlig småländsk arbetar-familj där pappa möbelsnickaren jobbade i samma privata möbelföretag i 50 år. Bildintresset då? ”Ja, inte har han då fått det av mig”, säger pappa Elis i dag. Men sanningen är att alla i familjen var skickliga tecknare, men bara BO utvecklade intresset till ett yrke.
Elis minns hur det var när Bernt-Ola var liten pojke.
”Han fick ärva Stefans (storebror, fem år äldre) kamera när han var 12-13 år, en Nikon systemkamera, en bra kamera var det. Och han fastnade direkt, jag blev faktiskt snopen! Redan som 15-16-åring åkte han ut i bygden med en skribent och gjorde reportage. ” Han fick påhugg på Vetlanda-posten och förkovrade sig i Vetlanda fotoklubb.

Redan som 20-åring kunde han presentera sitt första, stora, egna projekt, ”Medborgare uti Vetlanda kommun”. Mogna, inkännande porträtt från hemstaden som först visades på Vetlanda museum, sedan på Kulturhuset i Stockholm.

Förhäxad av målning
Pappa Elis berättar också att Bernt-Ola bara var 8–10 år då han började cykla runt på auktioner och sälja och köpa tavlor och gamla grejer. ”Det är ju rätt ovanligt för en så ung grabb”, säger Elis.
Själv har B-O berättat (för sin bästa vän Bernt Josephson) hur viktig tavlan ”Bäckastolen” av Ludvig Frid på Vetlanda museum blev för honom. Han var där med skolan när han var knappt tio år. Han återvände till museet många gånger, ritade av målningen och riktigt söp in den. ”Ett tag när jag stod där kändes det nästan att jag hade luft under fötterna och fanns där i motivet utan att veta riktigt var. Målningen var så stor och jag var så liten”, berättade han för Bernt.
Han ropade in ett porträtt av Oscar II och tog med hem till pojkrumsväggen när han var kanske tio år. Hans mamma sydde upp en Oscar II-uniform åt sin begåvade, lille pojk. Snart kunde han alla kungar och fascinationen för porträtt var väckt.

Svartvita långfilmer
Ett annat intresse var gamla svenska långfilmer, i svartvitt förstås, som gick på teve på söndagseftermiddagarna. Då drog han ner persiennerna och räknade ner, tio, nio, åtta, sju…
Långt senare skulle han förverkliga en dröm och följa sin pojktids idol Anita Björk med kameran. Erland Josephson skrev texten. När självaste Ingmar Bergman ringde och berömde boken visste han att resultatet nog ändå var ”hyggligt”.
Det var så han sa Bernt-Ola. Det är ju fantastiska bilder B-O, sa jag.
Det blev hyggligt, sa B-O.
Nu tror ni väl att han var en väldigt udda person. En oerhörd nörd.
Nej, nej, B-O gick buggkurs och var ute och dansade, ägnade sig åt cykling, skaffade sommartorp, gifte sig med Anci, och till sin stora sorg, skilde sig. Dock med ömsesidig respekt. Några år senare träffade han Ulrika på en utställning i Stockholm, då han bestämt sig för att aldrig gifta sig igen. Det höll förstås inte.

Lumpen gav skjuts
Det var i lumpen som BO fick skjuts i karriären. Han lyckades få komma till Värnpliktsnytt, då för tiden en viktig plantskola för både reportrar och fotografer. Det var också där han träffade Bernt Josephson, kollegan som blev vän och som numera förvaltar BO:s alla efterlämnade bilder tillsammans med änkan Ulrika.
När jag nu ber Bernt samman-fatta sin vän som fotograf, säger han: ”Mycket noggrann, och samtidigt den mest nyfikne bildjournalist man kan tänka”.
B-O hade ett eget mörkrum i en källare i Vasastan i Linköping, det var nogsamt uppbyggt, förstås, men också ”mysigt och fint”, säger Bernt, med säng, fåtölj och skrivbord. Här planerade han sina projekt i anteckningsböcker, här kopierade han sina svartvita bilder. ”Han kunde stå timme in och timme ut med samma bild”, säger Bernt, ”han var noga med gråskalorna, det fick inte vara nåt grådask inte”.
B-O gick aldrig över till digital teknik, fast han inte alls var teknikfientligt lagd. ”Nej, det var nog mest praktiskt för honom, han kunde den analoga tekniken och visste hur han skulle nå resultat. Men han köpte faktiskt en liten digitalkamera på slutet, Lilleman kallade han den, och hade den i fickan för privata, snabba bilder”.
Efter Värnpliktsnytt fortsatte B-O till Jönköpings-Posten och vidare till Corren, där han började 1984. Jag var ung reporter då och minns att fotochefen Olle Ström var väldigt nöjd med nyförvärvet, som han trodde kunde bli nåt, bara de kunde få lite fart på honom när det gällde polisradion. Kanske var han lite drömsk ibland, pojken från Vetlanda. En gång glömde han film i kameran en hel halvlek i fotboll, men det var han å andra sidan knappast ensam om på den analoga tiden.
Vi gjorde många jobb tillsammans på Corren, B-O och jag. Men det var i och med de stora reportageresorna som vi blev ett team.

Välgörande naiva
Det började med murens fall, som följdes av det väldiga Sovjetväldets kollaps. Händelser jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva i min livstid. Men var Sovjet bara stridsvagnar, demonstrationer och miljökatastrofer? Vi ville hitta vardagen.
Jag satte fingret på kartan, det stannade på Novgorod, en stad som kunde vara som Linköping ungefär, fast sovjetisk. Correns dåvarande chefredaktör Ernst Klein understödde våra konstiga utrikesambitioner.
Så åkte vi iväg, välgörande naiva och med alla sinnen vidöppna. Nästan direkt fann vi varandra och vårt arbetssätt, ”chansajournalistiken”. Det betydde att vi var väl pålästa, men utan uppbokade intervjuer med rader av makthavare. Vi sökte de vanliga människorna och de spontana mötena.

Konstantin blev vän
Redan första dagen anslöt sig vår tilldelade tolk Konstantin Ivanov från nyhetsbyrån Interfax , en ung man med vikingafascination som kom med nattåg från Moskva. ”Politruk”, tänkte vi, och höll på oss lite. Men svenska kunde han. Och han bangade inte när vi dök på främmande människor, sprang över leriga åkrar och ringde på okända dörrar. En gång gjorde han korstecknet i smyg, såg vi. Sen tryckte han på ringklockan och en trött kvinna i morgonrock öppnade. Så var vi inne… reportaget tog form.
Konstantin och vi blev livslånga vänner, han har flera gånger hälsat på oss i Linköping och vi hann med ytterligare tre reportageresor tillsammans i Ryssland innan B-O blev sjuk.

Den sista, 1998, var ”Möten i Moskva” som byggde på BO:s fascination för de ansikten vi sett på de tidigare resorna. Nu gjorde vi 13 porträtt, genom dem ville vi spegla det nya Moskva. Alla fotade med B-O:s Hasselbladare på stativ som vi riggade på de mest knöliga ställen. Här fanns tiggaren utan ben vid tunnelbanan, den unga snajdiga ekonomistudenten med silverjackan, den prostituerade Irina som hela tiden flackade med blicken och lyssnade efter sin otäcka hallick, arbetets veteran, cirkusartisten med björnen, den ortodoxa prästen… Ja, och så Krutov, hockelegendaren, förstås. Gärna en kändis i reportagen, sa vi, något som läsaren kan känna igen, en krok.
Resan till Sarajevo i mars 1996, ett par månader efter freden i Dayton-avtalet, byggde på samma igenkänningsidé. Vi besökte alla platserna man sett i krigsrapporteringen på tv. Snipers alley, biblioteket, marknaden, sjukhuset… Det var sandsäckar på svenska ambassaden. Ifors kartor visade ”high minerisk”. Och människorna…  den nästan osynliga, oroliga mamman på sjukhuset vars 6-åriga dotter låg minskadad, eller minröjarens hustru som alltid var rädd. Precis alltid.

Chockade av kriget
Vi var chockade. Vi hade åkt buss från Zagreb och visste inte vad krig gör med allt som människan har byggt upp. Ruiner. Skräp. Överallt skräp. Floderna fulla av allt det som varit vanliga människors liv, möbler, tyger, bilar, leksaker, kylskåp.
Vi tog bussen vidare över bergen mot Doboj och däcken var blankslitna och snögloppet tätt när vi mötte en militärkolonn som trängde oss av vägen, närmre och närmre ravinen. Då fick vi reda på vad det är att vara rädd på riktigt. När vi kom tillbaka till Zagreb gick vi in i katedralen och tackade Gud.
Vi reste till Berlin och vandrade längs hela murens dragning och träffade människor, på en annan resa dit skildrade vi den stora konsthappening det innebar när konstnärsparet Christo och Jean-Claude packade in riksdagshuset. Vi fick gå på ”gruppintervju” med den världsberömda duon som nådigt talade med ett tiotal internationella journalister. Samma höst skulle de ställa ut på länsmuseet i Linköping. Rätt som det var avbröt Jean-Claude hela tillställningen ”Excuse me Sir, we don’t like profiles”.
Det var till B-O, han kröp runt och riktade sina objektiv från sidan mot de två halvgudarna. Åh neeej, tänkte jag, men hur det var så lyckades BO få dem att istället följa med och posera på en balkong, bara för Corren. Annars ställde de inte gärna upp på foton, i stället skulle man köpa deras egna, ”godkända”.

Rädsla och äventyr
Det allra första ord jag kommer att tänka på när jag tänker på BO, det är kamratskap. Han var lätt att jobba med, målinriktad och noggrann men flexibel. Och outtröttlig.
Vi tog för vana att köpa whiskey, dajm och cig i tax free. Det blev vår tröst när vi inte vågade oss ut i den lilla kolmörka ryska staden på kvällen, när det var utegångsförbud i Sarajevo, när vi åkte nattåg i Ryssland eller satt och tryckte på ett sunkigt hotellrum i Lesjöfors.
Gud vad vi skrattade, medan vi skvallrade om kollegor, summerade dagen och planerade nästa. Av trötthet och frustration, lite rädsla (inte minst för att misslyckas med chansandet) och en härlig fläkt av äventyr. Vi levde på gott humör, och det kunde sannerligen gå åt där vi traskade och traskade med våra ryggsäckar fulla av kameror, stativ, film, objektiv, bandspelare och anteckningsböcker. Och så några Coca Cola till B-O och mineralvatten till mig.

Krigets östgötar
Vi gjorde förstås jobb på hemmaplan också. Där minns jag bäst intervjuserien ”Krigets ansikten” 1995, då vi träffade en rad östgötar som på olika sätt var med i Andra världskriget. Flygaren Arne Ljung som hamnade i sovjetisk fångenskap, sjuksköterskan Barbro Stigman från Finska vinterkriget, Eric Bruce som körde de Vita bussarna och Szerena Berggren som överlevde Förintelsen, bland andra.  Nu är många av dem borta.
Gjorde B-O allt så bra som ett helgon? Nej, förstås inte, det gör ingen. Sport- och blåljusfoto var kollegerna ofta skarpare på, nog så viktiga genrer på en tidning. Han bytte gärna bort ett stort sportjobb mot en intervju på Dramaten. Det var kultur- och filmvärlden han älskade och som kameran gav honom en entrébiljett till.

I Andrees fotspår
Hans blick sökte hellre människor än miljöer, utom i ett av hans stora resereportage, det med reportern Håkan Wasén, ”I Andrees fotspår” till ishavet 1997. Här är det suggestiva naturbilder, de är plötsligt i färg, lugna och mäktiga på samma gång. Människan är liten, naturen regerar, berättar de.
Av sina lokala reportage nämnde han gärna ”Sista kompaniet” 1996 där han följde I4:s sista lumparkillar en vecka. Han lånade min bandspelare, frågade lite i farten om några skrivtips. Snart hade vi en extratjock Regnbågen (Correns lördagsbilaga då) med karga, korta texter och bilder som gjorde att man trodde att militärtjänsten aldrig skildrats förr.
Det blev år 2000 och vi drömde om nästa Rysslandsresa, B-O skulle bara bli av med sitt onda i ryggen först. Kanske var det kamerakonkandet? Nej, det var cancern.
Nu ställdes han inför sitt svåraste projekt någonsin, att fortsätta leva.

Levde trippellliv
Hela tiden bredvid pressfotografjobbet med kvällsskift och hockeymatcher, presskonferenser och familjeporträtt, allt det vanliga, hade han på fritiden drivit egna fotoprojekt.
Han talade sällan om dem. Plötsligt fanns det en ny bok och en ny utställning.
Man kan nästan säga att han levde dubbelliv. Eller trippelliv. Ett på Corren med kollegorna, ett med de egna projekten som ”Kärlekspar”, ”Kulturfolk” och ”bengt&lollo” och ett tredje på Österlen där han hyrde rum och fann en fristad.
När jag fick äran att inviga en utställning med hans Österlenbilder i Tomelilla konsthall 2011 kunde jag konstatera att jag aldrig sett en enda bild förut – och hans vänner och fotoobjekt som kom på vernissagen sa att han aldrig någonsin nämnt något om några reportageresor.

Konstintresserad
Där tror jag att lite av hans hemlighet finns – han hade en enastående förmåga att koncentrera sig på en sak i taget. Jag testar teorin på B-O:s änka Ulrika Sparre, som håller med. Och lägger till:
”Han var en sån fantastisk estet, perfektionist i alla detaljer. Han kastade 90 procent av det han tog – minst. När vi var ute och åkte kunde han tvärbromsa bilen, då hade han sett nåt träd i ett speciellt ljus. Han var oerhört konstintresserad och köpte alltid fotoböcker utomlands. Det var hans skola, sa han. ”
När han blev sjuk tog han till det bästa vapen han hade: Att fotografera. Tillsammans med förre biskopen Martin Lönnebo skapade han ”Livsvandringen”, som ett sätt att bearbeta sjukdomen. Bilden av den döda fågeln, svart, stilla, behövde inga förklaringar.
Han färdigställde ”Anita Björk – fotografiska möten”, utställningen ”Renoirs trädgård” och boken ”4 ögon” tillsammans med Madeleine Pyk. Och han kom tillbaka och hann jobba en tid som bildchef på Corren.

Tvingades ge upp
Även nu lärde han mig ovärderliga ting. Att ta en liten bit i taget, är det riktigt jobbigt, tänk bara en kvart framåt, sa han. Att se till att hitta ljus. ”Vilken tur att vi har en så fin park som Trädgårdsföreningen att gå i sena kvällar när det svalnat” kunde han mejla mitt i en svår sjukdomsperiod.
När Bernt-Ola Falck till sist tvingades ge upp och dog den 6 juli 2006 dog också en del av mitt yrkesjag.