Mats Samuelsson: Hjältarna -- historien om Åvidabergs FF
Sportförlaget
MATS SAMUELSSON, journalist med rötterna i Linköping, har skrivit boken "Hjältarna". Undertiteln förtydligar -- "historien om Åtvidabergs FF". Jag kan försäkra att det är härlig läsning även för en anhängare av IFK Norrköping.
Invändningarna först. Exposéerna -- vad hände i Sverige och världen just detta år -- hör hemma bland klichéerna, kända från Åke Stolts och andras sportböcker. Och entusiasmen, oftast en tillgång, går emellanåt överstyr och nödlandar i en jargong som känns en smula överdrivet lojal, däven. Eller subtilt ironisk? Tempusskiftena -- plötsligt är det presens på imperfektens hemmaplan! -- synes också lite besynnerliga.
Dessutom måste det sättas frågetecken för de sex sidor reklam som avslutar boken och onekligen utmanar författarens integritet. Beställningsjobb, finansierat av sponsorer?
Som inbiten vänsterliberal reagerar jag därtill med obehag på den ljusa skildringen av ett samhälle så präglat av bruksanda och korporativism ("Industri och samhälle är ett i Åtvidaberg, sa Elof Ericsson ofta") att de fascistiska vindarna tycks vina alldeles bakom disponentvillans knutar.
Elof och den mera berömde Facit-sonen Gunnar var emellertid folkpartister. Men liberala? Snarare ett slags moderna av paternalism och samförståndsanda präglade brukspatroner. Tveklöst hyggliga och goda människor, dock mäktiga, om aldrig så milda.
Samuelssons okritiska historie- och samhällsskildring av detta folkhem i miniatyr, eller koncentrat, hindrar dock inte boken från att vinna en arbetsseger. Ungefär som ÅFF, alltså. Allsvenska guld 1972 och 1973, seger mot Chelsea (!) i Cupvinnarcupen redan hösten 1971. Osannolikt. Förklaringen? Julle Gustavssons benhårda fysträning? Lasse Spjuts talanger som värvare? Gladfotbollen? Författaren får ordet: "Å ena sidan närheten, tryggheten, gemenskapen, den fina lagandan. Å andra sidan en proffsig och strikt affärsmässig inställning." Bägge aspekterna tillgodosågs av Gunnar Ericsson och Facit. Spelarna var i varierande utsträckning halvproffs, med kontrakt och förmåner. Den störste av dem alla, Ralf Edström, och kompisen med inläggen, Benno Magnusson, hade bägge anställningar på Facit som inget annat var än sinekurer.
Ralf kom från Degerfors, Benno från Blomstermåla. Typiska Spjut-värvningar: enkla och unga killar från Åtvids-liknande förhållanden som lätt smälte in och utan knot underordnade sig lagandan och bruksmentaliteten. Tryggt, mysigt, skön stämning, det var grejen. "De äldre slussade in de yngre i gänget, det var minigolf och elefantöra med pommes." Och banketterna firades på Stallet.
Stalledrängarna är åtskilliga i denna framställning. Några har nämnts, ingen glömts. För även om den ekonomiska makten var entydig, så framstår ÅFF:s framgångar som en skörd av enskilda kuggars bidrag till kollektivet. Ralf var den tidens Zlatan, bäst och mest omskriven.
Men han bildade radarpar med Roland Sandberg, som heller inte skäms för sig. Och där fanns lille ettrige och offensive ytterbacken Janne Olsson. Märklige Ulf Blomberg i målet. Strävsamme Conny Torstensson, sedermera framgångsrik i Bayern München. Knalin Andersson, navet och motorn, ibland kallad Lars-Göran.
Jag minns dem alla och jag vill -- invändningarna till trots -- varmt rekommendera Mats Samuelssons nostalgiframkallande bok.