Shortbus
Regi: James Cameron Mitchell
I rollerna: Sook-Yin Lee, Paul Dawson
Royal i Linköping
New York. The city that never sleeps. Och enligt en karaktär i "Shortbus" den enda staden där alla kan få sex.
Trots det verkar det intima livet inte så lätt i The big apple. "Shortbus" är nämligen helt upptagen med att visa, och att göra det explicit, hur krångligt sexlivet kan vara. Även för de ohämmade. Upptagen räcker förresten inte. "Shortbus" är besatt av jakten på rätt sex. Tyvärr blir det inte så mycket mer än så. "Shortbus" försöker förgäves balansera sin berättelse bakom ett tunt humorlager. Humorn är inte tillräckligt spetsig.
Historien har flera centrala personer men fokuserar på två. Dels homosexuelle James med självmordstankar, och dels Sofia, sexterapeuten som inte kan få orgasm. Båda är besökare på klubben "Shortbus", en plats där alla fantasier och uttryck fått sin frihamn. En plats som är full av musik, performance och orgier. Föreståndaren säger att det är som på 60-talet fast med mindre hopp.
Det är också ganska talande. Tyvärr, igen. Leken med fritt sex och nakenhet känns verkligen som en övervintrad 60-talsidé.
Filmens regissör och hjärna, James Cameron Mitchell, har svårt att hitta någon ny ingång som gör uppdateringen av dessa gränsöverskridande lekar aktuell. Han lockar som mest till fniss med sina små finurliga och komiska sexscener som fungerar tack vare två engagerande karaktärer i huvudrollerna.
Konstigt nog blir deras personligheter allt svagare och ointressantare ju längre in i filmen man kommer. Det enda som till slut finns kvar av filmens egenhet är massor av nakna kroppar. När det varken berör eller upprör, vad är poängen?
Personligen hade jag större förhoppningar på "Shortbus" efter regissörens lyckade filmversion av sin pjäs "Hedwig and the angry inch". Där lyckades han förena sexuella skillnader med ett gripande personporträtt och bitsk humor i en fantastisk musikalinramning. I "Shortbus" är det bara musikkänslan som överlevt helskinnad.
Per Ericsson