Uppsala, sent 1940-tal. En universitetsprofessor bjuder sina mest lovande doktorander att fira midsommar i hans sommarstuga, "på en liten ö, ingen telefon, inga grannar – helt i fred". Redan när han säger det, fem minuter in i filmen, vet varenda människa i publiken vad som väntar, efter snapsandet och dansen kring midsommarstången.
Någon kommer att dö.
Filmens huvudperson är litteraturvetaren Puck Ekstedt (Tuva Novotny) som forskar på litterära mördarporträtt. Det blir hon som upptäcker liket och som med sin skarpa iakttagelseförmåga hjälper kommissarie Christer Wijk att utreda mordet, samtidigt som hon upplever en spirande romans med doktorandkollegan Einar Bure.
"Mördaren ljuger inte ensam" bygger på den svenska deckarpionjären Maria Langs debutroman från 1949, och är den första i en serie om sex filmer. De övriga fem görs direkt för tv.
Och det är främst den kärleksfulla nostalgin som gör den här filmen sevärd. De vackra kläderna, det romantiska midsommarnattsljuset, den fina tidskänslan – som gör att man accepterar söndertuggade fraser som "samla alla i biblioteket" och "hämta konjak!" (när en förmådd hustru svimmar av chock).
För så värst spännande blir det inte. Precis som i inledningen så är man som tittare ofta ett steg före personerna på ön. Upplösningen är inte det minst hisnande, kanske för att den bygger på chockeffekter från 40-talet som ingen vettig 2000-talsmänniska kan tänkas höja på ögonbrynet åt. Det blir gammaldags mysdeckare à la "Morden i Midsomer" och "Poirot".
Jag lämnar ändå biosalongen med solsken i blick, mycket tack vare skådespelarna. Linus Wahlgren är perfekt som den rejäle Einar, och Tuva Novotnys Puck ger tyngd åt denna ganska fluffiga genrefilm. När hon äntligen tillåtits växa ur de gulliga flickrollerna liknar hon mest av allt en ung Emma Thompson – skarp, rolig och helt autentisk. (TT Spektra)