Det är ovanligt att musikdokumentärer går upp på storbiograferna. Det krävs nästan att det som i "Shine a light" handlar om dinosaurier: filmens Scorsese och rockens Stones. Dinosaurier som vi associerar med två av de mest omtalade konsertfilmerna någonsin: Scorseses "The last waltz" om The Bands avskedskonsert, och Stonesfilmen "Gimme Shelter" om den ökända Altamontspelningen då ett fan dödades av Hells Angels (som Stones hyrt in som vakter).
Mick Jagger föreslog att "Shine a light" skulle spelas in på en strand i Rio de Janeiro men valet av arena föll till slut på gemytliga Beacon Theatre i New York. Det är en välgörenhetskonsert vi bevittnar, Rolling Stones har gått från rockrebeller till att gosa med Bill Clinton, att ge järnet framför en extremt välstruken publik som mest ser ut att bestå av Chelsea Clinton och hennes kompisar, fotande med dyra mobiltelefoner.
Scorsese har planerat allt in i minsta detalj. Scenen är specialbyggd och 16 kameror glider fram och tillbaka tätt över publikens huvuden för att kunna närstudera varenda liten rynka i Mick Jaggers ansikte. Jagger gör sitt bästa för att skapa oordning och rör om i låtlistan i sista stund. Det hindrar inte känslan av att Scorsese har full kontroll på vartenda struttigt steg som rockfarbrorn tar i sina svarta gympaskor.
Korta intervjusnuttar från 60-talet bidrar till kontrasten: En gång var de farliga, nu är de mysiga farbröder som låter sig regisseras och vars största förtjänst är att de fortfarande står på benen.
Men det ÄR faktiskt ganska fantastiskt att Mick Jagger, fyrtio år efter att det begav sig, kan hytta med näven och rulla på höften som om det vore lika kul som första gången. Hans androgyna framtoning bevisar att inte ens gubbrock behöver vara endimensionellt grabbigt. Här har vi en artist som, precis som vapendragaren Keith Richards i sin scarfs, vågar bejaka sina kvinnliga drag.
Scenen på Beacon Theatre badar i ljus, strålkastaren är så stark så att Jagger, på riktigt, riskerar att brinna upp om den är tänd för länge. Filmen bara fortsätter och fortsätter medan gästartisterna Jack White, Buddy Guy och Christina Aguilera passerar på scenen. Med ytterst få avbrott får vi se hela konserten. Det blir nästan outhärdligt långt.
Till sist blir intrycket av både Scorsese och Stones: Kul att ni håller på! Men oavsett hur mycket energi Jagger och Richards har i sina moves är "Shine a light" främst en angelägenhet för fans som vill mysa och minnas.