Filmer baserade på kända personers liv är svåra saker. Särskilt om de tar upp allmängiltiga sanningar eller mytomspunna händelser. Särskilt svårt verkar det vara att filmatisera kända pop- och rockstjärnor. Även när historierna görs riktigt bra tycker jag att det är svårt att hitta de där små extra vibrationerna som finns i andra riktigt bra filmer. Biografifilmer kan vara duktiga och intressanta men de skakar sällan om.
I den experimentella Bob Dylan-filmen "Im not there" försökte regissören Haynes hitta en väg ur detta vakuum genom att bryta med konventioner. I "Control" verkar man nästa vilja göra tvärtom. Filmen registrerar och porträtterar utan att försöka överraska. Det känns lite trist.
Handlingen kretsar kring det engelska post-punk bandet Joy Divison och framför allt dess sångare Ian Curtis. Gruppen slog igenom i slutet av 70-talet och hann med några tumultartade år och den odödliga singeln "Love will tear us apart" innan Curtis begick självmord.
"Control" bygger på en biografi skriven av Curtis fru, som i filmen spelas av den ständigt lysande Samantha Morton. Den berättar på ett sakligt, nästan torftigt, sätt hur arbetsplatsförmedlaren och småbarnspappan blev popstjärnan Ian Curtis. Hur han kämpar med att hitta sin roll, hantera yttre tryck och dessutom balansera sina epileptiska anfall.
Filmen är regisserad av den kände rockfotografen Anton Corbijn. Han har gjort en stilsäker och habil långfilmsdebut även om jag är besviken på valet att fota filmen i svartvitt. Det känns som ett allt för tydligt och enkelt stilgrepp för att skildra engelsk arbetarklassmiljö. Men det finns två områden där filmen imponerar. Det är framför allt skådespelarna och då kanske främst Sam Riley i rollen som Ian Curtis. Den andra biten är musiken. "Control" lyckas verkligen ge en ny dimension till, och ett nyväckt intresse för, Joy Divisons låtar.