Luften är slut redan en kvart innan konserten börjar, men syrebristen glöms snart när några enkla ackord får inleda en dito duett. Det är dröjande och vackert. Prövande och flytande, liksom en böljande väv under ytan. Harpa möter Lindström och så kontrabasklarinettens bröl på det. Agnas vispar mot Törnqvists stämma, som även den är frikopplad från smicker och onödigt trams.
Det är tungt och lekfullt i ett, sammanhållet och ändå fullt av hål och viskningar, aningar och en beständighet som hela tiden förvandlas till sin motsats. Det lösa hittar åter sin form och landar i ett svängigt riff som låter cementerat nog att vara långt utöver de flyktiga takter som det faktiskt kvarstår. Så går det runt, runt. Liksom i cykler av liv och förändring.
Snart blir det magiskt med taktfast driv på trumskinn och stadig friktion i harmonik. Så lite poppigare i The Great Migration, i alla fall i några minuter, innan Per Texas Johansson tar vid med ytterligare ett mörkt solo. Det är konstfullt rullande, gungande och flera längst bak i publiken ler och dansar helt plötsligt så smått.
Andra set fortsätter med stämstinn repertoar och ett allt större sväng. Det blir rockigt en stund, så vaggas vi mot visa och jazz och snart förvandlas salen till ett kyrkorum där Margareta Bengtson blir en ängel vid sin harpa. Det dröjer inte länge innan det råder röj som så förvandlas till en sekunds spoken word, lockar soulig edge ur Törnqvists stämma och på det ett beatlescrescendo som avslut varpå publiken fallet ut i ännu ett jubel. Applåderna vill inte avta och ett stilla tretaktsextranummer får runda av där allt blir sådär trolskt sagolikt som livet bara alltför sällan är.