Musiker och bildkonstnär. Jonas Lundh förenar de båda professionerna på ett genialt sätt, men jag gissar att måleriet tillförs mer näring via musiken än tvärtom. I vart fall är den här utställningen en helt övertygande manifestation, som visar att konstnären väljer rätta vägar för att visualisera ett virilt tonflöde.
Här möter vi rader av människor, ofta långsmala, nästan anorektiska figurer, mera symboler än individer, men bärare av viktiga budskap om grupptillhörighet kontra individualism. Dessa akrylmålningar är i sin reducerade färgskala läsbara som partitur och vittnar om musikalisk påverkan. Jonas Lundh menar sig inte kunna separera de båda konstarterna, som tycks vara helt beroende av varandra. Och han arbetar gärna med projekt som omfattar såväl musik som måleri. En spännande installation med inspelat ljud utgör perfekt exempel.
Med pappskivor, inte pensel, lägger han på färgen och når, kanske oavsiktligt, en kubistisk effekt.
Sin öppna attityd förmedlar han till betraktaren, som förgäves letar efter facit till bilderna utan helt får lita till den egna upplevelsen av dem. Några titlar att hänga upp tolkningen på söker man förgäves. Men det är inte svårt att skapa tydningar utifrån personliga erfarenheter och upplevelser, och för all del även knyta an till konsthistorien, föregångare inom abstrakt expressionism, som öppnat för hisnande gränsöverskridanden.
Bildkompositionerna är inte bundna till upphovsmannen utan tillgängliga för var och en att tolka och ta till sig.
Jonas Lundh arbetar gärna associativt, och ibland blir det ett spontant språng över till det informella och abstrakta måleriet utan att trovärdigheten riskeras. Tvärtom ser jag här många möjligheter för honom att utvecklas ytterligare, i synnerhet som just musikaliteten, rytmen och formerna inlemmas i bilden, exempelvis gitarrens estetik med sina välvda konturer, som återfinns i en av dessa målningar.