Han är på gott humör och tar till och med små danssteg då och då, denne man som sagt att han överväger att avsluta sin karriär som musiker.
Jag var på plats förra veckan när Simon gjorde en av tre svenska konserter på det som sägs vara avskedsturnén. Han är artisten som följt mej genom livet. Egentligen tvärtom förstås – jag har följt honom, men han känns som en livslång vän trots att vi aldrig träffats.
Med tanke på min ålder vore det kanske naturligt att jag är en av de där Dylan-männen det skrivits mycket om senaste veckorna. De som dyrkar den blivande Nobelpristagaren och kan citera långa stycken av hans texter.
Jo, jag tycker Bob Dylan har skrivit mycket som är väldigt bra, men jag har inte följt honom slaviskt genom åren. Så nej, jag är inte en Dylan-man, jag är en Simon-man. Varför blev det nu så?
Att Dylan och Simon båda är 75 år motiverar knappast ett försök att jämföra deras livsgärning, men faktum är att Dylan var indirekt inblandad i Paul Simons genombrott. Simon och kollegan Garfunkels första album gavs ut hösten 1964 med tidstypiska folk-pop låtar och med enbart akustiska gitarrer som komp.
Skivan gick tämligen spårlöst förbi, men när en låt – ”The sound of silence” – så småningom började spelas på radio, fick albumets producent Tom Wilson idén att stöpa om låten genom att lägga till elgitarr, trummor och bas. Ett rockkomp enligt mallen från de inspelningar med Bob Dylan han också basade över vid samma tid. Så den 15 juni 1965, när Dylan just spelat in sin klassiker ”Like a rolling stone”, lät Wilson musikerna stanna kvar i studion och göra detta tillägg till ”The sound of silence”. Varken Simon, som var utomlands, eller Garfunkel var tillfrågade. Låten gavs ut på singel, blev en jättehit och resten är historia.
Jag lyssnade till ”The sound of silence” om och om igen och texten begrundades och tolkades där hemma i mitt pojkrum. Min förtjusning bara växte med uppföljaren ”Homeward bound”, fint framförd av Paul Simon vid besöket hos Skavlan i förra månaden. Men det var nästa låtlansering som cementerade mitt livslånga intresse för Simon. Identifikationen var omedelbar och total med ”I am a rock”. Jag kände mej då lika missförstådd som ynglingen i texten och fann tröst i refrängens trotsiga slutsats att ensam är stark.
1970, efter den enorma succén för ”Bridge over troubled water” – albumet såldes i fler exemplar än något annat i Sverige dittills – gick duon skilda vägar. Det var då Paul Simon inledde den fantastiska solokarriär, som resulterat i ett dussintal album. Skivor, där han nyfiket lånat från all världens musik. Konserten i veckan blev också en rytmisk fest genom att Simon och hans mycket kompetenta niomannaband i huvudsak valde att spela låtar ur denna del av hans låtskatt med element av reggae, gospel, zydeco, brasiliansk percussionkonst och gatans musik från Sydafrika.
Experimentlusten är intakt även på senaste albumet ”Stranger to stranger”, som kom i år. Flera av skivans ovanliga instrument från länder som Indien och Peru är också med på den här turnén.
Ska då en man, som uppenbarligen fortfarande har en sådan musikalisk nyfikenhet, verkligen stänga dörren till den delen av sitt liv? I en intervju i New York Times i somras säger Simon att han vill testa och se vad som händer om han gör det. Han känner att han inte vill definieras enbart av vad han åstadkommit som musiker.
Så det här är ett tack, Paul Simon, från ett troget fan. Det var fint att se och höra dej i Stockholm i veckan. Dessutom, beslut kan ju alltid ändras. ”Still crazy after all these years” när allt kommer omkring.