I samarbete med Filmtrailer.se
Man får heller inte rysa vid tanken på skolade röster med darrande nasala vibraton. Att kräkas lite i munnen vid teatrala utspel då utklädda skådespelare höjer knutna nävar i luften och utbrister "Vive la France" med cockney-dialekt är naturligtvis inte heller en bra förutsättning.
I nästan två timmar går det dock alldeles utmärkt att njuta av "Les misérables" utan att vara något riktigt musikalfan.
Regissören Tom Hooper ska verkligen ha kredd för att han försökt göra något levande och djärvt med bildspråket. Med hisnande kameraåkningar och stränga, engagerande närbilder lyckas han också i långa stunder att göra något annat än filmad teater av den här gamla klassikern.
Det hjälper också att ha skådespelare som Hugh Jackman, som mycket kraftfullt spelar den olycksalige, ständigt flyende Jean Valjean, och Anne Hathaway som gör filmens bästa nummer i rollen som Cosettes mamma Fantine. När hon tar i från tårna i "Jag har en dröm" blir det svårt till och med för en musikalskeptiker att inte fälla en tår.
Även om man mest blir nervös när Russell Crowes lite darriga Javert ska sjunga så finns här ett par riktigt maffiga nummer, inte minst de ensemblescener då Paris trasproletariat korsklipps med huvudpersonerna. De blir så gåshudsframkallande att man vill ställa sig upp och applådera. Det är ju inte för inte som den här musikalen, baserad på Victor Hugos roman, är en av de mest älskade och mest spelade på världens teaterscener.
Men sedan är det ungefär trekvart kvar. Och det är då "Les misérables" blir en affär för de mest intresserade.
Vi andra sitter nog mest och stör oss på den miserabla grunden i storyn. Det som driver handlingen är polisen Javerts oförtröttliga jakt på Jean Valjean, mannen som stal en limpa när hans systers barn höll på att svälta. Och efter 19 år i straffläger rymmer för att starta om. Orimligheten i Javerts 1800-talsnitiska moraluppfattning prövar sittfläsket men det vägs nästan upp av en oförglömligt stinkande scen i filmens sista akt. (TT Spektra)