Mamma Mu är en ko i sina bästa lekfulla år. Hon gungar, byggerkojor, åker rutschkana och nu har hon också lärt sig att klättra iträd. Helst tillsammans med vännen Kråkan. Att hon ibland hamnarnedanför trädet med fötterna rakt upp och hornen långt nere i markeneftersom det inte går så där kolossalbra att hänga i knävecken, det ärju en baggis. Kråkan kan alltid vända kölen rätt igen. Visserligen medpuff och stånk och en hel del tjurigt stön. Men han finns där trotsallt och riktiga vänner ställer som bekant upp när det behövs.
"Mamma Mu klättrar i träd" är den senaste i raden av böcker om den"musiga" (mysig på ko-språk) och busiga Mamma Mu och hennesuppfinningsrika kompis Kråkan, och den är rakt av oemotståndlig. Precissom de föregående, och Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists samarbetetycks både slitstarkt och kvalitetsmedvetet.
Lika charmerande och inkännande i sin allegoriska överföring som iNordqvists egna böcker om katten Findus -- att Mamma Mu och Kråkan isjälva verket är barn och/eller vuxna undgår ingen -- och likapåhittigt som i en fantasyberättelse. Fast mer direkt: Vill en ko lekaorm och ringla fram på lagårdsgolvet och väsa, så gör hon. Så är detbara. Och vill Kråkan vara agent med svarta glasögon, så kan han. Ileken med alla sina omkastningar, fundersamheter, humörväxlingar ochrollspel är det fritt fram för fantasins alla stämningslägen.
Blir man inte lekfull av Mamma Mu, bör man ta sig en rejäl funderare.