Mozart som slagfält på Dramaten

Så har ”medelmåttornas skyddshelgon”, Antonio Salieri, gjort entré på Damatenscenen, och med honom geniet, Wolfgang Amadeus Mozart. Och det är sannerligen inga medelmåttor som gestaltar dem: Johan Rabæus respektive Adam Pålsson.

Peter Schaffer skrev pjäsen ”Amadeus” 1979. För många blev nog Milos Formans filmatisering 1984 en överraskning, rentav en chock. Geniet framställd som ett stort barn, ströende obsceniteter omkring sig!

Danske gästregissören Peter Langdal, välbekant för Dramatenpubliken, har gjort en musikalisk och till stora delar uppsluppen iscensättning med tydlig ambition att bryta tittskåpskänslan till förmån för ett publiktilltal. Vridscenen, med dunkla palats- och salongsinteriörer, kommer till flitig användning.

Mozartrollen ger chans till genombrott (Det blev den för Philip Zandén på Stockholms stadsteater 1982). Adam Pålsson har som bekant redan slagit igenom, i Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”. På Dramaten är han heller ingen nykomling, men detta är hans första riktigt stora roll. Och den passar honom som hand i handske.

Pålssons lätt androgyna uppenbarelse är sprittande ung och kvicksilversnabb, ohejdbart liv- och lekfull. Och fylld av musik. Tillsammans med fästmön Constanze (Jennie Silfverhjelm) firar hans Wolfie orgier i vulgaritet. ”Troppo” i allt, irriterande överdriven.

Kompositören Salieri är i dag så ospelad som han förutsäger i pjäsen. Som intrigerande och manipulerande rival till Mozart har han i stället kommit att personifiera Avunden. Mera värd att ihågkommas för att han var den ende som till fullo förstod Mozarts genialitet.

Rabæus gör en avmätt ondskefull Salieri, återhållsam i allt utom sötsaksbegär. Alla moraliska löften i det avtal han en gång slöt med Gud har han svikit i sin sjaskiga kamp för att förgöra Mozart. Det gudliga i texten tar Rabæus dock med en rejäl nypa distans.

En ända ut i fingerspetsarna fullfjädrad scenkonstnär som Johan Rabæus är alltid intressant att se, sätter guldkant på varje föreställning han medverkar i. När han improviserar har han en fenomenal förmåga att övertyga om att det sker spontant, i ögonblicket. Här ges han dessutom fritt spelrum för att pladdra både italienska och franska.

Naturligtvis kan publiken njuta av gudomlig musik, om ock i brottstycken, från det kända, ljuvliga Adagiot till rekviets Lacrimosa.

Inte bara i inspelningar. På scenen finns några förnämliga musiker (gör även biroller): Beatrice Orler (sång), Maria Hulthén (violin, sång), Eva Maria Hux (cello), Erik Nilsson (slagverk), Göran Martling (piano).

Adam Pålsson ger föreställningen nerv så länge han befinner sig på scenen, men Langdal tycks tappa gnistan. Slut efter drygt 3 ½ timme, och då blir man medveten om att här saknats en fördjupning.