Mossig engelsk pjäs på Dramaten

Förhandsreklamen lockar med brittisk humor och kvicka repliker i tweedig miljö. Regissören Gösta Ekman kallar pjäsen ”melan-komisk”.

Men när premiärföreställningen avklappas kan stämningen i salongen närmast beskrivas som avslagen. Så rent ut sagt mossig kunde man väl inte misstänka att Simon Grays pjäs som på svenska fått titeln ”Främmande språk” skulle vara!

Den skrevs 1981 och utspelas under loppet av ett par år i 1960-talets början i lärarrummet på en språkskola i Cambridge där utländska elever tränas i engelska språket, undervisas om landets kultur och historia och det brittiska statsskicket.

Någon huvudroll finns inte; de sju som står på scenen har jämbördiga uppgifter.

Där sitter, år från år nersjunken i samma Chesterfieldfåtölj, Per Svenssons John, så patetiskt naiv i sin gemenskapslängtan, så hopplöst misslyckad som lärare.

Där är den unga Anita (Nina Fex), gift med en man som alla vet är otrogen. Mark (Andreas Rothlin Svensson) med de yviga författardrömmarna – undra på att frun tröttnat. Henry (Jan Waldekranz) med sina aningslösa redovisningar av hur det står till med hans neurotiska dotter. Melanie (Kristina Törnqvist, med flöjtande replikknorrar) med den elaka gamla mamman. Och Eddie (Per Mattsson), rektor och lärarnas ordningsman.

Komikern Henrik Dorsin förutsätts möjligen höja skrattpotentialen. Som lärarvikarien Derek gör han entré med en duns, hängande i änden på en ryggsäck och med spräckt byxbak. Det kan väcka farhågor inför fortsättningen, men Dorsin har all heder av sin Dramatendebut.

I övrigt finns ingen anledning att betygsätta skådespelarinsatser, men nog brister det ibland i personregin.

Att förlägga allt som sker de här medelklassfigurerna utanför scenrummet är ett dramaturgiskt kardinalfel. I stället för att gestalta det pratas det fram, därtill i en föga spirituell dialog.

De konverserar men lyssnar knappast på varandra, kan framhärda med att trots påpekanden använda fel förnamn på en kollega.

Det gråts, det vänstras, barn föds, det dös, kanske till och med mördas… Utanför scenen som sagt. Och utan att väcka åskådarens engagemang eller intresse av att fundera över om pjäsen eventuellt säger något om det engelska samhället.

Simon Gary var vid sin död 2008 mer känd och uppskattad som memoarförfattare än som dramatiker -- pjäserna ansågs uppenbarligen omoderna.

I programbladets texter görs försök till en koppling mellan Gray och Tjechov. Det enda tjechovska jag kan finna ligger i repliken ”Vi ses på måndag”, lik ett mantra upprepad genom åren.