NY FILM
CCCC
Jag är lite knäckt, det är bara att erkänna. Jag hade nästan gett upp Woody Allen -- hans filmproduktion har gått på tomgång rätt länge nu -- och så levererar han det här, en skarp, välspelad och skickligt uppbyggd historia om ambition, åtrå, svaghet och livets ibland sjaskiga nyckfullhet.
Ingen skugga över Scarlett Johansson eller någon annan i rollistan, men det är relativt okände Jonathan Rhys-Meyers ("Skruva den som Beckham") som är filmens nerviga nav. Trots den ständigt korrekta och vänliga ytan får han tydligt fram kvalen och det kaos som finns inom huvudpersonen, tennistränaren Chris.
Han har en hyggligt framgångsrik tenniskarriär bakom sig, men nu är den över och pengarna är slut. Han jobbar som tennisinstruktör och inleder ett förhållande med en av sina förmögna elever, samtidigt som han faller handlöst för en annan kvinna. Han har svårt att motstå alla ekonomiska möjligheter som med flickvännen, men kan samtidigt inte hålla tillbaka passionen för den andra kvinnan.
Inte ens med bästa vilja kan man säga att "Match point" handlar om romantik, snarare handlar den om att låta livet bli en lögn. Det är en mörk historia, och cynismen som finns i den kan kännas svårsmält, men där ligger också filmens styrka. Woody Allen snyggar inte till historien, utan lämnar oss bara med en besk eftersmak i munnen. Sensmoralen, om det nu finns en sådan, är upp till var och en att bedöma.
Skönt nog har Allen för en gångs skull avstått från att medverka framför kameran, men tyvärr lyckas han inte helt hålla fingrarna borta från humorn. Av någon anledning har han gillat tanken på två Kling och Klang-liknande poliser som brottsutredare, men i sammanhanget känns de bara malplacerade. Fast det är också det enda som skämmer "Match point".