Drunkningsdöden, schlagers och olycklig kärlek. Monika Fagerholm besvärjer sin mörka berättelse med glittrande kitsch.
Ny bok
Monika Fagerholm: Den amerikanska flickan
Albert Bonniers förlag
I Monika Fagerholms böcker heter människor saker som Doris Flinkenberg och Lorelei Lindberg. Skandinaviskt vanliga, men ändå lite tillskruvat epitetiska. Som att det redan där ska läggas in en särskild läsning. Är Doris flink? Och vad är Lorelei för namn egentligen?
Ingången till berättelsen är nästan lite lidmanskt biblisk: "det hände sig i trakten, vid Bule träsk". Här låg "den amerikanska flickan", Eddie de Wire, död, drunknad. Liksom hämtad ur Trotzigs "Dykungens dotter": "Håret spretade kring huvudet i tjocka, långa slingor, som bläckfiskarmar, ögonen och munnen var stort uppspärrade." Detta dyträsk, som också inbegriper Björn som operapatetiskt tar livet av sig vid åsynen, blir som en fantasi kring vilken hela "Den amerikanska flickan" kretsar. En ond dröm och färgsprakande föreställning att leva sig in i för de två flickorna Sandranatt & Dorisdag eller Dorisnatt & Sandradag som de omväxlande kallar sig.
Det går inte att relatera denna historia i normala termer av handling. I så fall i tusen mosaikskärvor av små scener, fraser, mytologier som upprepas och visas i olika vinklar. Som romanbygge, utan att ställningarna syns alltför mycket, är det imponerande.
Fagerholm spränger på femhundra sidor in omtagningar av gamla schlagers, filmrepliker, veckotidningshistorier. Allt detta ligger som ett raster över en ganska destruktiv och dunkel berättelse. Det är som att se en kvinna stå och snöra på sig en korsett om och om igen. För att därefter riva upp den och börja om på nytt i en upprepande men helt egen stilistik.
Fagerholm är ju inte den första författare som låter denna process så tydligt synas för att visa något annat. Hon utvecklar en riktig besatthet kring yta, glitter, kläder, att ta på sig en roll som ett sätt att besvärja andra mörka krafter. "Den amerikanska flickan" är den första delen i "Slutet på glitterscenen" står det på baksidestexten. I sin upptagenhet av den kvinnliga identiteten går den nästan att läsa som en egen pastischartad prosaparallell till "Prinsessdramer" där den amerikanska Hollywoodmytologin är förlagd till nordisk naturromantisk miljö.
Jag har inte läst en rad av Fagerholm tidigare just på grund av att det har låtit lite för uttänkt kitschigt. "Den amerikanska flickan" är, inbillar jag mig, ett steg både mot och bort från det. Liksom ännu mer glitter-glitter men också något mer smygande oroväckande. Det måste vara någonstans i spänningsfältet mellan tragiskt Ofeliadjup och trallande-schlager-yta som det blir så extremt säreget. Monika Fagerholm är nog en av få författare som kan sägas ha ett helt eget fiktionellt universum till sitt förfogande.