Och ännu mer har mina måndagsnätter influerats av den, ständigt drömmer jag om Robin, hennes mamma, Lilla Tui, Johnno, poliserna, det bisarra kvinnokollektivet under ledning av Holly Hunter, och hela uppsättningen blandade människor, oftast idioter, som befolkar den vidunderligt vackra trakten på Nya Zealand.
T lake är skriven, regisserad och producerad av Jane Campion ("Pianot", "En ängel vid mitt bord") tillsammans med Gerard Lee och Garth Davis. Scenerna är fantastiska. Landskapet tar plats och blir en egen aktör: skogar med höga träd och enorma rötter, havsvikar där man kan dränka sina ovänner eller försöka dränka sig själv, bergen i bakgrunden som både stänger in och stänger ute.
Till detta landskap, som är "hemma", kommer den ambitiösa polisen Robin (Elizabeth Moss från "Mad men") för att tillbringa en tid hos sin döende mor. Men när det upptäcks att den tolvåriga flickan Tui väntar barn, kallas Robin till den lokala polisstationen, befolkad av idel machon som själva förstår att de kanske inte är bäst lämpade att vinna Tuis förtroende. Tui förblir en gåta även för Robin, en gåta hon blir mer och mer besatt av. Hennes cancersjuka mamma försvinner gradvis ur medvetandet, medan Robins egna demoner istället tränger sig på. Svarta, fruktansvärda minnen av vad hon blev utsatt för som femtonåring, minnen hon försöker dränka i alkohol på den lokala puben samtidigt som hon närmar sig sin high school sweetheart Johnno. Johnno är halvbror till Tui men framför allt son till psykopaten Matt som styr sin familj med järnhand, till synes har polischefen (Faramir!) i bakfickan, och tycker att brutalt våld är bästa sättet att lösa problem på.
Det här är ett hårt samhälle och en kolsvart historia, det finns knappt en strimma hopp någonstans. Varje avsnitt måste jag gömma mig under filten minst en gång. I det första var både de brutala männen och de knasiga kvinnorna lite väl mycket av karikatyrer, men rollerna har fördjupats och nu köper jag precis allt. Det går rakt in i hjärtat på mig. Eller kanske magen. Inför sista avsnittet på måndag förväntar jag mig en uppgörelse av apokalyptiska dimensioner. Helst ska det sen sluta med att Robin, Tui och bäbisen lämnar Lake Top på häst mot en brinnande bakgrund – utan att se sig om.