Monika Fagerholm: Lola uppochner

Det är flickornas värld hon utforskar Monika Fagerholm. Den magiska och vilda världen, med alla dessa egensinniga, fantasifulla, godhjärtade och elaka flickor, som lever sina liv i den lilla staden Flatnäs på finska sydkusten. Ganska nära havet, och när det pratas om havet i boken hör jag Monika Fagerholms röst säga just "haavett" på sitt karaktäristiska sätt, precis som hon gjorde i de underbara radioprogrammen i somras.

Det finns ingen som liknar Monika Fagerholm i sitt sprängfyllda bubblande poetiska språk. Det vindlar och hoppar och bucklar ihop sig och slingrar fram likt bäckar, och ibland älvar, genom ett landskap, det Fagerholmska landskapet. Det finns inga gränser, hon spränger alla gränser. Historien berättas framifrån och bakifrån och från sidan. Alla som läst "Den amerikanska flickan" och "Glitterscenen" vet vad jag menar.

Och vi känner igen den här småstadskänslan som Fagerholm är så skicklig på att utforska. Den självklara uppdelningen i de utvalda och de som inte räknas, det fina folket, konstnärliga eller rika, och de som gör konkurs och de som har det dåligt ställt från början till slut. Eller som en romanfigur säger: Skiljelinjen går mellan dem som tar det för självklart att just för dem finns och ska finnas plats i rymliga lägenheter med bästa läge. Och dem som får ta vad som står till buds och hålla till godo med det.

Det handlar om tvillingbröder, tvillingsjälar, kusiner lika som bär. Flickor som ägnar sig åt maktspel, dominans, underliga lojaliteter med bisarra undertoner. Som Anita Bäck, "19 år och fucked up", i sin rullstol högst uppe i Kvarnen. Hon utnyttjar och utnyttjas, samlar på andra människors hemligheter och drillar småungar till en Skelettarmé. Anita hade passat i "Twin Peaks".

Hennes lillasyster Ca Bäck springer boken igenom som ett jagat djur. Hon drömmer om en Jules & Jim-tillvaro med kusinerna Henrik och Flemming Pettersson, men det spricker när Flemming hittas mördad. Misstankarna är starka mot Ca, men hon skyddas till viss del av sin älskare, kommunpampen, och även av en polisman.

"Flickor, flickor, dessa flickor överallt."

Jana Marton, Minnie Backlund, Anna Svanberg. Lila i den lila hatten, Missne med sin sjuka hamster.

Egentligen är jag inte mest intresserad av att få veta vem mördaren är. För mig är den starkaste scenen den när Anna Svanberg och Ca Bäck utmanar varandra i hopptornet; klättrar högre och högre medan de ömsom avskyr varandra, ömsom försöker närma sig och bli vänner. Två egensinniga flickor i halsbrytande manövrar. Fullständigt livsfarliga.