Elden och berget är motiv som återkommer i Ann-Mari Tamminen-Meullers måleri. Det speglar hennes uppväxtmiljö i Bergslagen men det utgör också chans till utlevelse för hennes färgspråk.
I den nya utställningen upplever jag en oerhörd dramatik i mötena mellan varmt och kallt. Omedelbart faller jag för den första bilden, "Jag minns skaren", en vit dröm som utmanar den aktuella exteriören med is och snö som dominerande miljö. Motiviskt och färgmässigt erinrar det om Léger-lärjungen, portugisiskan Vieira da Silva.
Ann-Mari Tamminen-Meuller, född 1947, kom som barn från Finland till Sverige och räknar sig som svenska. Men hennes konst är gränsöverskridande, genomgående abstrakt och buren av en genomtänkt kolorism, mogen och tungt etablerad.
Det förvånar att hon saknar konstnärlig utbildningsbakgrund. Hennes färgspråk är personligt, om än inte utan påverkan utifrån, främst från amerikanskt håll, även om hon som så många andra refererar till van Gogh.
Skönt är att hon aldrig söker någon syntes mellan abstrakt och figurativt. Visst, det yttre landskapet påverkar färgsättningen, men någon avbildning är det aldrig fråga om.
I måleriet pendlar uttrycken mellan det eruptiva och kontemplativa. Standardsvaret på frågan vad hon skildrar är något kryptiskt - det förlorade landskapet.
EWE OLSSON