”För att något nytt ska kunna födas måste det gamla dö”. Tja, viss sanning ligger det väl i den drastiska hållningen, som valda delar av den här sagans nya huvudpersoner propagerar för.
Visserligen klarade ”Star wars: The force awakens” (2015) språnget in i en ny tid med bravur för två år sedan, då regissören JJ Abrams lyckades slå en brygga mellan det gamla Star wars-arvet och vår tids krav på storfilmsdramatik och snygga effekter. Men nu är det dags för den nya trilogin att börja stå på egna ben. Och tack vare en hyfsat oförutsägbar story och det strålande kraftfält som utgör den hjärtskärande relationen mellan Kylo Ren (Adam Driver) och Rey (Daisy Ridley), finns ett viktigt dramatiskt centrum för resten av äventyret att vibrera omkring.
Med det sagt: Upprepar sig, gör historien. Som en liten grön typ med spetsiga öron skulle ha uttryckt saken.
Det till synes eviga kriget i galaxen långt, långt borta pågår som bäst. Rebellerna, under ledning av general Leia Organa (Carrie Fisher), är hårt pressade och det onda First order har siktet inställt på att slå ut det lilla motstånd som återstår.
Sist vi såg Luke Skywalker (Mark Hamill) stod han på en ogästvänlig klippa. I en oförglömlig sekvens får vi nu se hur Luke, allt annat än glad över att ha blivit hittad av Rey, (över)lever på den karga ön, bland annat genom att mjölka (!) en stinn dinosaurieliknande varelse.
Andra kära återseenden är den kaxige rebellpiloten Poe (Oscar Isaac), som alltmer axlar ett Han Solo-arv, wookien Chewbacca, som träffar gulliga små hamsterliknande kompisar och ex-stormtroopern Finn (John Boyega), som får en modig partner i en tidigare så ignorerad grupp som rymdskeppsteknikerna.
Den nya regissören Rian Johnson (”Looper”, ”Breaking bad”) lyckas förvalta humorn och värmen som genomsyrar de bästa ”Star wars”-filmerna och – kanske ännu större – i nästan varje sekvens återfinns icke-vita icke-män. Vips, så inkluderas plötsligt många fler i detta stjärnornas krig och det känns mycket modernt och smart.
Tempot är högt och sisådär två timmar in i det stadiga flödet av intergalaktiskt äventyr blir det nästan utmattande med alla visuellt snygga, känslomässigt utmanande filmiska crescendon. Men i slutändan har nya hjältar fötts, det gamla och det nya gjort upp, publiken blivit underhållen och samtidigt lämnad med en kittlande känsla av att det är nu – först nu – som kampen mellan ljus och mörker kan ta fart på allvar. (TT)