BOK
Moa Herngren
Hon hette Jennie
W&W
John är advokat, kostymnisse, och Sara en bohemisk konstnär. Men när de möts på Saras vernissage slår det gnistor. Det kunde kanske rent av ha blivit den perfekta förälskelsen. Om det då inte varit för det att Johns döda hustru Jennie fortfarande bor kvar i sin och Johns smakfullt inredda bostadsrätt; hennes kläder i garderoben, hennes schampo i badrummet. Också sedan John äntligen tagit av sig vigselringen står det klart att han har problem med att släppa in en ny kvinna i sitt liv, efter den till synes perfekta Jennie. Bäddat för frustration, alltså. Sara blir allt mer besatt av sin döda rival. Kanske är lösningen för att behålla mannen i sitt liv helt enkelt att bli som Jennie? Eller... att bli Jennie?
Jämsides med Saras och Johns klassiskt växelvisa berättande finns också en tredje röst, bokens starkaste. Katarina är onkologsköterskan som själv till sist drabbats och nu ligger döende i cancer, samma sjukdom som tog Jennies liv. Hon bloggar om sin sjukdom, Jennie var en av hennes följare och det är via Jennies dator som Sara nu upptäcker Katarinas blogg.
Katarinas upplevelser och tankar är lysande skildrade in i alla makabra detaljer kring sjukdomen och den annalkande döden. Som hur cancer luktar. Som att fylla i "Vita arkivet" med föreskrifter för sin egen begravning. Som att skriva avskedsbrev till sina små barn. Dessa avsnitt kostar på att läsa, de gör ont in i märgen och djupt ner i den egna dödsångesten och här kan jag känna att Moa Herngren i sin berättelse faktiskt gör det jag tror hon vill göra. Hon vidrör tillvarons hjärtpunkt; kärleken, döden, det slutliga avskedet som är alla nära relationers villkor. Det är mycket bra skrivet.
Boken innehåller också fina miljöskildringar (hade gärna fått vara flera och mera). Alldeles särskilt vill jag även lyfta fram historiens fjärde huvudperson, Jennies och Johns hund Pärson, så väl fångad mellan sin hundsorg efter matte och sin längtan efter att bli älskad igen. Precis som husse.
Å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Moa Herngren ändå väljer att bädda in sin berättelse i en försvarlig del litterärt kitsch, pratighet och klichéer – skäggstubb, fantastiskt sex på diskbänken, röd klänning från Milano...
Å tredje sidan kanske det just är lite kitsch som behövs för att man ska orka läsa om det riktigt svåra.