Michael Douglas har kallat rollen som den världsberömde och flamboyante pianovirtuosen Liberace för sitt livs bästa. Det är lätt att förstå varför, som skådespelare måste det spektakulära livsödet vara ett saftigt köttben att få bita i. Douglas passar också oväntat bra i rollen som åldrande estradör med förkärlek för kitsch. Liberace, som var homosexuell men dolde det i offentligheten fram till sin död i en aids-relaterad sjukdom 1987, hade också smak för unga vackra älskare.
En av dem var djurskötaren Scott Thorson. Han spelas av Matt Damon och för dem som inte fått nog av honom efter "Elysium" och "Promised land" tidigare i somras, har även de en liten högtidsstund. Mycket krut har lagts på mask och digitala effekter i deras ansikten, som onekligen är fascinerande att följa.
Den riktige scenstjälaren är dock Rob Lowe som skrupellös plastikkirurg. Han är vansinnigt rolig men med hans entré blir det också klart att Soderbergh väljer att ta skildra historien med en inte så liten touch av fars. Det är inget fel med det, resultatet är en underhållande film.
Men i ljuset av att filmen är så snäll känns förhandssnacket, om att filmbolag i USA inte velat göra den på grund av dess "kontroversiella innehåll" och att filmen därför i stället producerats av den progressiva kabelkanalen HBO, en smula förvånande.
Visst, här finns sexscener mellan Michael Douglas och Matt Damon men de är inte särskilt explicita. Liberace framstår i det stora hela som en rätt mysig typ, trots att han tvingar den stackars pillerknaprande Scott till plastikoperationer för att likna sig själv så mycket som möjligt. Att vilja ha ett fader-son-förhållande med den man ligger med skulle, med andra konstnärliga val, lika gärna kunnat framställas som riktigt creepy. På sin tid kände sig väl Liberace tvungen att vara en smula tillrättalagd och förljugen men i dag kunde Steven Soderbergh gott ha vridit upp dramatiken några snäpp till. (TT)