Det första tecknet på att festivalen flyttat in i stan var att unga folkmusiker livade upp gatubilden i centrum under lördagen. Det var också en skön känsla att se festivalen sida vid sida med det lördagsstökiga nöjesstråket på Ågatan.
Man får hoppas att det lockade några spontana besökare. Annars är denna festival ett vattenhål för entusiaster från hela landet. Den utgör en av landets största och mest vitala samlingspunkter för folkmusik och dans.
Detta bland annat genom det återkommande samarbetet med Riksförbundet för Folkmusik och Dans, med nya dansföreställningar varje år. Scenisk dans och musik, på hög nivå. I år tog detta plats i Forumteatern, en lokal som passade bra och de drygt 500 platserna där var oftast fyllda.
Karmer kring Blå var en föreställning gjord i samproduktion med projektet RESiDANS. Den har vuxit fram som ett samarbete mellan koreografen Örjan Anderssons och kompositören Hans Appelqvist.
Stilmässigt är detta ny fridans inspirerad av folkdans och folkmusik och filtrerad genom två personliga konstnärsskap. Med fem dansare och två musiker blev det ett tätt och omtumlande samspel med tvära kast och övergångar.
Det saknades en röd tråd och det blev ingen stark helhet på en knapp timma. Men stundvis var det rytmiskt imponerande och som ett energiskt sceniskt experiment, befriande att uppleva.
Senare på Forum fylldes scenen av en ensam man. Ola Stinnerbom dansar till egen musik, den ensliga och svårfångade samiska dansen. Här rör det sig om ett sökande och ett personligt återskapande av en kultur som nästintill utplånats av svensk kolonialism och härskarmoral.
Det var en cirklande dans som i samekåtans begränsade rum runt elden. Hållningen oftast hukande nära golvet i tunga, kämpande steg. Trots sin enkelhet och fragmentariska form blev det ett starkt uttryck, där också frånvaron av dans var en stark påminnelse.
Många nya, unga band gästade festivalen, på både små och stora scener. Kul att konstatera var också ett stort inslag av lokala artister. Överallt var det dans och ganska trångt. Stämningen var god men det var ibland lite svårt att ta till sig toner och sång i det ständiga sorlet och dansbruset.
Dessutom, som alltid, fullt av spontant musicerande i entréer och foajéer. Jag tror att arrangörerna önskat ännu mer publik, men det kändes fullt, och rätt lagom kaotiskt.
Minnesvärda musikstunder var exempelvis Den nya alliansen med lågmält men svängigt spel på fioler och slagverk. Ett intressant möte mellan latinorytm och folkstråkar.
Bark var en ung kvartett som imponerade med ett spel som smög in jazzpiano och avancerade rytmer i sin egna variant på dansant folkmusik.
Två spelningar med skivsläpp ägde rum samtidigt sent på kvällen: Duon Anda visade sig vara en säregen röst i sammanhanget: Pilgrimssånger och hymner från nordisk medeltid, framfördes med klara röster och instrument från när och fjärran östern. Dessutom med en gästande turkisk musiker.
Ahlberg, Ek, Roswall fick privilegiet att släppa sin musik i teatern för en publik som älskade deras varma strängklanger och tunga rytmer, med fiol, nyckelharpa och gitarr.