Det är roligt med Mikael Niemi för han hittar ständigt på nya saker och kastar sig mellan genrerna. Inget är honom främmande; han skriver dramatik, science fiction, ungdomsromaner, poesi - och nu kommer han med "Fallvatten" som är en äkta katastrofroman.
Den har allt som en sådan ska ha: det filmiska berättandet, ögonblicksbilderna, familjekonflikten som prompt ska lösas just nu, de elaka skitarna och de oskyldiga offren. Grundorsaken till själva katastrofen är förstås den mänskliga girigheten, som här har resulterat i ett alltför klent dammbygge där man av ekonomiska skäl samlat enorma massor av Luleälvens vatten. En evigt regnig sommar på det, och så går det som det går. En svallvåg väller ner över landskapet, en syndaflod av bibliska proportioner (och här finns minsann Kvinnan, Mannen och Ormen också). Jag blir tvungen att plocka fram min gamla atlas och följa förloppet från Suorva och Stora Lulevattnet via Porjus och ända ner till kusten.
Vissa människor växer i farans stund och förmår att försöka hjälpa andra. Andra har nog med att rädda sitt eget skinn, och åter andra visar sig vara renodlade psykopater. Spännande är det hela tiden och Niemis drastiska, märgfulla språk känns igen. Humorn också, han låter sin egen "Populärmusik från Vittula" dränkas i vågorna. Jag hoppas att Niemi startar en ny trend med den här boken, och att fler vågar sig på att skriva spänning som inte är deckare.