Melin tar ett stort grepp på det språkliga området metaforer, exemplen duggar tätt över sidorna. Han börjar i det allmänna, med den typen av metaforer som förefaller vara närmast arketypiska.
I språk över hela världen används metaforer som knyter an till exempelvis väg, tävling, eld, höger/vänster och krig. Att den här typen av centrala mänskliga begrepp ger upphov till metaforer är inte så underligt.
Mer anmärkningsvärt är att det metaforen förklarar också verkar vara gemensamt i sins-emellan helt olika kulturer. Väg är en bild av livet, eld förknippas med starka känslor och så vidare. Det sambandet är inte självklart, men finns där ändå.
Metafor är grekiska och betyder "bära över". Två världar möts och en betydelse förs över från den ena till den andra; vår förståelse ökar och språket fördjupas. En väl fungerande metafor kännetecknas ofta av att olikheten mellan de två världarna är precis lagom stor. Vi ser och förstår kopplingen, men något nytt tillförs också.
Överallt finner vi metaforer, visar Lars Melin. Affärsfolket har sina, politikerna sina. Kungahuset vänder visserligen blad, men utmärker sig annars i Melins undersökning genom sin sparsamhet med metaforer, särskilt drottning Silvia.
Många metaforer är helt inlemmade i språket och vi tänker inte ens på att de är metaforer. Och det är ju utmärkt. Om någon "slår huvudet på spiken" vet vi vad det betyder utan att tänka på vare sig något huvud eller en spik.
Å andra sidan har vi de litterära metaforerna, vars syfte är att öppna våra ögon, visa nya samband eller berika bilden av verkligheten. "Jag går sakta in i mig själv / genom en skog av tomma rustningar" skriver Tomas Tranströmer.