Organiska husbyggen och slingrande linjer är MÅS Perssons signum. Tätt packade och inbäddade målar han sina huskroppar, sammanväxta som en kropp. Här finns ett visst släktskap med både den holländske konstnären M.C.Escher (1898–1972) och österrikaren Hundertwasser (1928–2000). Den förstnämndes omöjliga trappkonstruktioner och den senares frodiga, böljande husmålningar infinner sig som referenser.
Det blir också en sorts sammanväxning av flera konsthistoriska stilar i MÅS Perssons bildvärld. En syntes av jugend, OP-konst, surrealism och en alldeles egen fantasy-värld. Tekniskt drivet. Det är säkert roligt att måla så här, undersöka vart allting tar vägen i det böljande bildlandskapet. Tittar man noga går det att se små figurer, linor och stegar. Det är inte långt bort från sagans och mytens fantasier.
Målningarna har ofta en ockrafärgad varm ton. Men formspråket och linjerna har nog en större betydelse än färggestaltningen. Och helheten känns mera som hemtrevnad än riktigt spännande och utmanande konst.
Göteborgskoloristen Ivan Ivarson skrev. ”Ty att måla är främst att dikta och återge i färg. Spelar inte färgen första rollen kan det visserligen vara konst men inte måleri.”
Även i några serier av sammanfogade små målningar hålls färgskalorna i ganska enkla lösningar. Men det är nog mera själva lusten att bygga fantasifulla husvolymer på en plan yta som driver konstnären än att utforska måleriets gränser. Metoden med akrylmålningar på MDF-board gör det också möjligt för honom att göra utsågningar och figurkonturer som en extra bonus.
Men det kanske inte är helt fel med lite varm, bildmässig hemtrevnad medan novemberdimman packar sig tät utanför fönstren.
