Mer konst i Trädgårdsföreningen! Och en pedagog, tack.

Just nu har det varit generalmönstring av Linköpings konstnärer. På Passagen pågår en stor utställning och under lördag-söndag visade tio konstnärer sin konst i Trädgårdsföreningen.

När jag på söndagen promenerade runt i den alltmer blomstrande parken för att se på denna utomhusutställning, vimlade det av folk, äldre på parkbänkarna, familjer som spelade spel på gräsmattorna eller åt picknick med läsk och vatten, yngre sällskap som picknickade med öl och vin.

Med andra ord en folklig samling som visar hur attraktiv Trädgårdsföreningen har kommit att bli.

Mitt i vimlet mötte utställningen Konst i parken sin publik. Men märkvärdigt nog tog publiken över. Alla aktiviteter neutraliserade tyvärr konsten. Inte för att utställningen var dålig, tvärtom. Men de konstverk som skulle väcka uppmärksamhet genom sin uppkäftighet, var inte tillräckligt uppkäftiga och alla de konstverk, som hängts på traditionellt sätt i glasade växthus, brottades med ett intensivt solsken, som omöjliggjorde seendet. När därtill utställningen inte hade någon curator på plats på söndagen, och skyltar ramlat ner, flyttats, försvunnit under lördagsnatten, så blev det även för en van utställningsbesökare svårt att få information.

Trots detta fanns några konstverk som fyllde sin plats i parken med briljans.

Mitt i en skum glänta möttes man av två tält, avsedda för hångel. Sensuella skapelser av Christina Wassberg, som med en skarp känsla skapat rum för kärleksmöten, både publika och enskilda på samma gång. Tommy Jerhammars skulptur, profan dopfunt i polerad borghamnskalksten, och placerad under en majestätisk bokkrona fyllde detta naturrum med vibrerande kraft.

Konst i Trädgårdsföreningen vill vi se mer av, men gärna med en konstpedagog i full fart mellan alla glada och blomsterälskande människor, och gärna under längre tid än två dagar.