Om man skippar den bakvända rädsla som ett nedlagdt nöjesfält ofrånkomligen för med sig är barn och deras fantasier bästa receptet för en skräckfilm.
Det har Guillermo del Toros skyddsling Juan Antonio Bayona tagit fasta på i sin debut "Barnhemmet". I inledningsscenerna återvänder Laura (Belén Rueda) tillammans med maken Carlos och deras sjuårige son Simon till sin barndoms barnhem. Hon har köpt huset för att själv starta ett hem för handikappade barn.
Men allt blir självklart inte så idylliskt som hon tänkt sig - Simon börjar leka konstiga lekar med osynliga låtsasvänner och lagom till öppningshelgen försvinner han spårlöst. I sin kamp för att återfå sonen letar sig Laura allt längre ner i en mardrömstillvaro som omvärlden vägrar erkänna.
Visualiserat och ljudsatt enligt konstens alla regler - man blir både skrämd och lockad av den långsamt krypande kameran, de knarrande väggarna och ekande fotstegen.
Vill du se en snygg genrefilm och få hjärtat i halsgropen mer än en handfull gånger så funkar filmen perfekt. Problemet är att berättelsen så gärna vill vara något mer än en spökhistoria.
Bayona säger själv i intervjuer att han även ser filmen som ett psykologiskt porträtt av en kvinnas väg in i sinnessjukdomen. Men "Barnhemmet" saknar det som gjorde del Toros "Pans labyrint" så förförande. Här känns förståelsen för mänsklig förtvivlan påklistrad.
Överdrivna Peter Pan-referenser, ibland pinsam dialog och en slutscen à la Benjamin Syrsas allsång gör att "Barnhemmet" blir mer hötorgskonst än poesi. (TT Spektra)
Mirjam Johansson