Motiven möter honom, och gör de inte det så cyklar han ikapp dem. Berndt Wennström, urstockholmare på Söder, är passionerad cyklist men än mer lidelsefull som bildkonstnär och grafiker. Och han behöver knappast söka sina objekt; de finns ständigt i hans väg, på gator och torg, i rulltrappor och tunnelbanor. Skissblocket är hans ständiga följeslagare.
Allt oftare bromsar han upp utförandet och låter det stanna vid det antydda och obearbetade och når därmed en speciell närvaro och hetta i engagemanget. Miljöerna är oviktiga, människorna allt.
Berndt Wennström ser inte den urbaniserade storstadsbon som en endimensionell, känslokall varelse, som är sig själv nog. Hans ögon styrs av en medveten strävan att även i människomyllret upptäcka nära relationer mellan individer. Exempelvis i den fantastiska målningen "Kurva", där ett par cyklister trampar iväg bort från åskådaren men som trots frånvaron av inbördes kontakt så tydligt signalerar samhörighet, ja, kärlek. Det är sublimt.
Annars fängslas jag här allra mest av Wennströms koloristiska fester, där färgen får flöda som förstärkning och bekräftelse av de känslor motiven alstrar trots sin ofullgångenhet och skisskaraktär.
Vi ser det främst i "Hemåt", en olja laddad med ohämmad färgutgjutelse som accentuerar identiteten hos de fragmentariskt framställda figurerna.
I en annan målning är det gult som dominerar, en klar influens från Staffan Hallström, tror jag.
Hur som helst är detta en utställning som inte bör missas, allra minst av dem som söker mer än yta och skönhet. Berndt Wennström har aldrig varit bättre.
Ewe Olsson