Mat är allvarliga saker. Inte minst i Frankrike där de bästa hönsen förstås ska serveras det högsta hönset. Att bli handplockad för jobbet som presidentens privata kock är en hedersbetygelse och i "Bon appétit" blir madame Hortense Laborie den första kvinnan på tjänsten.
Grunden är en sann historia, den verkliga kocken Daniéle Mazer-Delpeuchs skrev sina memoarer efter tjänstgöring i Mitterands kök och det finns säkerligen en massa spännande stoff i den. Tyvärr märks inte det i filmen.
Det är visserligen initialt kul att få en inblick i hur det stora köket i presidentpalatset sköts och de stunder då tryffelälskaren Hortense lagar mat på klassiskt franskt bondvis vattnas det i munnen.
En maktkamp med de manliga bufflarna i storköket presenteras också, liksom ett charmigt matbaserat samförstånd mellan henne och monsieur le president.
Men i stället för att utveckla de spåren läggs krut på en helt onödig inramning av historien, där en snokande reporter får korn på Hortense när hon flera år senare arbetar som kock på en forskningsstation på Antarktis. På ett mycket missvisande sätt antyds det att Hortense lämnade sin tjänst hos presidenten av oerhört traumatiserande skäl. Hon blir visserligen en gång tillsagd att minska på smöret i sin matlagning, ett hårt slag för alla kockar naturligtvis, men upplösningen blir ett lika stort antiklimax som en för tidigt uttagen sufflé.
I slutändan vet vi lika lite om Hortense och hennes liv som i början och "Bon appétit" känns mindre som en film än som en rätt trist livsstilsannons för slowfood. Är man sugen på att drömma sig bort till synen av långkok i gryta rekommenderar jag i stället hängmattan och några inspirerande kokböcker. Eller, ännu hellre, en repris av det pigga rivjärnet Julia Childs liv, inkarnerat av Meryl Streep i Nora Ephrons utmärkt gräddade "Julie och Julia". (TT Spektra)