När någon av min mors favoriter inom jazzmusik eller skådespeleri dog, reagerade hon alltid på samma sätt.
Först: ”Nej, så hemskt!
I nästa andetag: ”Men åh så bra!”
Det senare lät kallsinnigt, och det påpekade jag också, men hon försvarade sig alltid med:
”Jomen, nu blir det ju minnesprogram i tv. Då får vi se allt de har gjort.”
Så var det då, för ett par decennier sen, att man efter varje stor kulturpersonlighets död fick vänta in Sveriges radio (snabbast, kanske redan samma eller nästa dag), i bästa fall sin lokala tidning, och så pålitliga Sveriges television, som grävde i sin skattkista med inspelat material och producerade ett minnesprogram ett par veckor senare.
Idag behöver man inte vänta alls. Tio minuter efter att min son skickat sms om att Doris Lessing är död (han vet att det är mammas absoluta älsklingsförfattare) sitter jag på nätet och letar källor. Konstigt nog verkar amerikanerna vara snabbast, jag hamnar hos New York Times före The Guardian trots att Lessing sedan lång tid tillbaka bodde i London. Men snart går The Guardian all in. Här kan jag knarka bilder på Doris som ung – ständigt med en cigarett i handen – och Doris som gammal med alla härliga rynkor. Hon hade ett sånt där karaktärsfullt ansikte som bara blev vackrare med åren. Jag kan lyssna på intervjuer som gjorts, och höra den berömda spontana kommentaren ”Oh, Christ”, när hon fick veta att hon fått Nobelpriset om och om igen.
Tack vare Twitter kan jag läsa hur Joyce Caros Oates menar att just intervjuerna (”cranky soundbites”) inte alls är bra exempel på hur nyanserat Lessings bästa verk var. Dessutom var Lessing varm och älskvärd när Oates själv intervjuade henne. Margaret Atwood skriver underbart fint om hur hon som ung studentska i Paris upptäckte Doris Lessing. Att Margaret hade ständig magvärk eftersom hon levde på baguetter och ost hindrade henne inte från att sitta på parkbänkar och följa Anna Wulfs öden i ”Den femte sanningen”.
Egentligen är det förstås när mindre bemärkta favoriter somnar in som internet är som bäst. Alltid finns det någon någonstans i världen som uppmärksammar det. Jag minns hur jag letade mig fram till ett virtuellt minnesaltare över finfina Carol Shields, som gick bort alltför tidigt i bröstcancer, när ingen annan förstod varför jag var ledsen.
Lyssna på Lessing:
Via The Guardian: In her own words
Via SR: Kulturradion special