Judith Hermann: Bara spöken
Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren
Ordfront
"JUDITH HERMANN är det unga Tysklands författare nummer ett", deklamerar förlaget. Med sällskap av Jenny Erpenbeck, Karen Duve och Inka Parei, med flera, bör kanske tilläggas för att inte alldeles spä på megalomanin.
För visst är det här bra, men inte sensationellt. Och visst skriver Hermann med en snyggt mättad melankoli, men på ytan ganska traditionellt. Vilket inte förtar intrycket av att det är just själva tonen som är hennes specifika signum; den som söker sig lite vilset runt bland skådespelare, skribenter, slackers med eller utan stipendium som kan ta dem runt i Europa.
Det känns stundtals lite allmäneuropeiskt som i en trailer på MTV för tio år sedan. Ja, nu är vi på Island hos några vi bara råkade träffa och ligger och tittar på natthimlen i deras utomhuspool mitt i vintern på nyårsafton och jag vet inte om jag är kär eller bara uttråkad. Eller: Nu är vi i Tromsö på en musikfestival som blev inställd i sista minuten, men vi tänker bo här några veckor i alla fall, och studera de konstiga nordborna i deras tråkiga städer och kanske gå på lite knäppa fester. Ungefär så. Stråket är annars ganska allvarligt. Inte heller så specifikt tyskt även om hon framhålls som just den som lyckas fånga de unga tyskarnas inre brottningar, specifika tonfall och yttre vägval.
Jag får lite grand samma känslor vid läsning som inför den norska författaren Hanne Ørstavik. Vid första anblicken kan det tyckas lite tassande försiktigt, lite självmedvetet. Men det sätter sig. Det är bägge bra på relationskodning. På att väva spindelvävar kring det där omärkliga kittet runt människor, osynliga trådar, det som märks fast det inte syns.
Har man väl fått garnet runt sig är det svårt att riktigt släppa berättelserna. Särskilt "Kärleken till Ari Oskarsson", samlingens kanske mest typiska novell, där hennes säregna stilistik hela tiden pendlar någonstans i gränslandet mellan leda, hänförelse, en vag absurdism som mynnar ut i slutklämmen "hela livet borde vara som denna natt".
Att Hermann skriver utifrån smältdegeln Berlin post-muren femton år senare märks inte på något uppenbart sätt. Inte så att murbruket bör anas i prosan men kanske något litet av skärvorna något som kan kasta en mörkare slagskugga över "Bara spöken". Det är ju trots allt inte den lilla metropolen Finspång hon utgår från i sitt skrivande. Även om det kanske är just denna brist på, och avsaknad av, alltför tydliga markörer som gör att hon når utanför landets gränser.
Om Judith Hermann ska leva upp till Kleistpriset, och fylla ut kostymen som ett av Tysklands stora prosahopp, får man kanske önska en roman nästa gång, och en med en mer oroande Zeitgeist.