Mamma. Den första människan i våra liv. Ursprungsrelationen som är föremål för så många och starka känslor men samtidigt med en inbyggd självklarhet och närhet som gör att det kan vara svårt att se henne som en egen person. Om detta vittnar flera av bidragen i den nyutkomna antologin "Mor mamma morsan" med Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger som redaktörer. Här samlas en rad mer eller mindre kända kulturpersonligheter med samma uppgift: Skriv om din mor.
Jag kastar mig genast över Martina Montelius text om Kristina Lugn, här kallad K. Och jag blir inte besviken; det är en kärleksfull skildring om hur K och Martina fantiserar, hittar på, uppfinner sina egna världar -- och isolerar sig. Även Sonja Schwarzenberger berättar om en starkt symbiotisk relation, så stark att hennes terapeut uppmanar henne att försöka bryta den. Sonja gråter sig igenom en hel tågresa och får en lapp av mannen på sätet mitt emot: "Jag vet inte vad som hänt, men vad det än är, hoppas jag att det går över snart".
Här finns starka mammor, yrkeskvinnor som gått sina egna vägar i livet. Och mammor slagna av livet, sådana som inte orkar eller förmår komma igen, som försvinner in i psykisk sjukdom. Som Kristian Lundbergs. Men även om modern är mentalt frånvarande kan hon dominera sitt barns liv ändå, som Augustin Erba vittnar om i ett känslosamt brev till sin mamma som han vet att hon aldrig kommer att vilja eller orka läsa.
Och så finns förstås de goda mödrarna. De som ger sina barn "lek och möjligheter" för att låna Helena von Zweigbergks ord. Såna som Nour El-Refais mamma, som offrar sig för att barnen ska få det bättre. Såna som börjar prioritera sina egna intressen när barnen vuxit upp, som Ingrid Strage som blir konstnär och gör sonen Fredrik mycket stolt. Medan å andra sidan Aase Berg mest förmedlar känslan av att hon nu vuxit ifrån sin mamma och blivit en mycket bättre person. Jag får en sur bismak i munnen av hennes bidrag men tröstar mig med Jonas Bruns oändligt vackra kärleksförklaring till kvinnan i den röda kappan med den lila kassen och pagefrisyren.
En helt annan typ av bok med tema moderskap kom ut tidigare i år: "Mama Dolly". Idéhistorikern Patricia Lorenzoni skriver om hur hon går runt med sin tomma mage, sin längtande livmoder. Hon sitter bakfull i en väninnas kök och kvider ut sin önskan att göra slag i saken; dags att åka till Danmark och inseminera sig.
Patricia Lorenzoni analyserar modersgestalter i gammal mexikansk, brasiliansk, och nordisk mytologi. Hon läser Toni Morrisons Älskade, om slavkvinnan Sethe som dödar sitt barn. Hon läser Selma Lagerlöfs berättelse om människobarnet som byts ut mot en trollunge. ("Bortbytingen"-- minns ni den?) Hon ser Sigourney Weaver i rollen som Ellen Ripley göra upp med det monstruösa moderskapet i Alien-filmerna.
Dolly Parton, Loretta Lynn, Tonantzin, Coatlicue och jungfru Maria, alla har de en plats i Lorenzonis historiska betraktelse som spänner över världsdelarna. Men inte hennes egen mamma. Hon förblir "en kompakt klump av ogenomskinlighet".