Konkretisten Pierre Olofsson gör bilder som är lättillgängliga och utåtriktade utan att för den skull tappa djupet.
Pierre Olofsson (1921-1996) är en av dem som främst förknippas med den svenska konkretismen. Hans bilder bygger på växelspelet mellan konkava och konvexa former. Yin och yang om man så vill, eller plus och minus. Han lägger artistiskt ut delar av cirklar, sfärer och ellipser, och låter dem korsa varandra och understödja varandras rörelser. Formerna får klara, tveklösa färger som både samspelar med, och aktiverar det strikta formspråket. Pierre Olofsson sätter leken, dansen och glädjen i högsätet på ett sätt som skiljer honom från många av kollegorna bland de konkretistiska konstnärerna.
När han slog igenom i slutet av fyrtiotalet bar hans sätt att göra bilder många av tidens idéer. Ett nytt samhälle skulle byggas. Den nya tiden krävde en ny konst utan sentimentalitet och historisk barlast. Den nya konsten skulle vara en viktig del i det offentliga funktionalistiska rummet.
Pierre Olofsson kom att göra en rad offentliga arbeten i gymnastiksalar, banker, industrier och andra miljöer där människor möttes.
Tidigt hittade han den spänstiga och mycket dekorativa stil som gör att man direkt känner igen ett av hans verk. Hans sätt att komponera med färgformer är mycket speciellt. Alla formerna har sin särart och sin viktiga roll i kompositionerna. Helt i enlighet med folkhemsideologin var alla delar lika viktiga oersättliga för att skapa en helhet full av kraft och vitalitet.
Hans bilder formar helheter som är laddade med rytm, kraft och dynamik. De bildar ofta en kraftpotential, en bild av optimism och framtidstro. Den är vacker och välbyggd och ger en känsla av att allt är möjligt.
Tiderna förändrades, men Pierre Olofsson blev sitt uttryck trogen genom decennierna. Och osentimentaliteten fick allteftersom en allt tydligare klang av sentimentalitet. Det bildspråk som en gång djärvt pekade in i framtiden berättar i dag kär gammal konsthistoria.