Med kroppslig närvaro

Konst

Sissi Westerberg

A house of one’s own

Östergötlands museum

Pågår till 6 april

Det är sällan man ser en så samlad och genomtänkt utställning, skriver Christer Fällman om Sissi Westerberg på länsmuseet.

Kropp och natur, skönhet, motsatser och längtan efter ett hus för sitt Jag. Dessa polyfona teman löper genom Sissi Westerbergs konstutställning på Östergötlands museum.

Det är hennes första riktigt stora separatutställning i Linköping. Ett utmärkt tillfälle att komma i kontakt med detta intressanta och spännande konstnärskap.

Nya galleriet högst upp i museet är trolskt och sparsmakat belyst. Där kan vi se stora fotografier, videofilmer, skulpturer och installationer. Det är sällan man ser en så samlad och genomtänkt utställning. Allt hänger ihop. Den nakna kvinnan i trenchcoaten, skogsmotiven, kroppsvätskor, erotiska möten mellan hud, växter, blad, träd och människan som däggdjur.

Men det är aldrig okomplicerat. Laddningarna är uppenbara mellan det sköra, känsliga och lurande övervåldet. I vilken sekund som helst kan överslagen ske. Här finns till exempel flera maktperspektiv, dels makten över sin egen kropp och de egna drifterna, dels maktförhållandet mellan man och kvinna, natur och kultur.

I en film ser vi en naken kvinna gnaga med tänderna på smäckra trädstammar. Det är former för den knuttimrade husskulptur som står ute på golvet.

Man kommer att tänka på konstnärer som Janine Antoni (f 1964) som gnagde fram skulpturer av stora chokladblock. Hon målade golvmålningar med sitt hår eller badade naken i ett badkar av mjölk som kor drack ur. Sinnligt, fysiskt, oväntat och sensibelt. Liksom Sissi Westerberg använder hon sin egen kropp som målarpensel, som redskap och instrument för sitt undersökande skapande och kontakt med världen utanför. Kroppen som rum och fysisk närvaro.

En kritisk reflektion skulle kunna handla om huruvida några bilder kan vara schablonartade eller övertydliga? Kanske som enskilda exempel men inte sedda i sitt sammanhang som hel utställning. Schablonikonen används som lockbete och undermineras med följd att djupare, mer primära skikt i människans existentiella vara uppenbaras. Det tangerar ”köttets lust och själens obotliga ensamhet.”