Det sjunger och doftar och lyser och ler, från jorden och himlen och allt jag ser..." Just nu har jag Fröding på hjärnan, det har jag alltid om våren. I år är det Mando Diao och Frödings dikt "I ungdomen" som snurrar både i min spelare och i mitt inre öra på hundpromenaderna.
I torsdags kväll gick Rufus och jag en långpromenad vid Stångån, han med en trasig fotboll i munnen, jag med "Det glittrar så gnistrande vackert i ån, det kvittrar så lustigt i furen" i huvudet. Det är den enda glada Frödingdikten på Mando Diaos underbara Fröding-album, ni vet den som jublar och bubblar av framtidshopp:
Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas,
mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
– i vem? – ack i allt, som andas.
Det sorgliga är att så blev det inte alls. Fröding fick ett kaotiskt liv med psykisk sjukdom och alkoholism. När han dog var han bara 50 år.
Visst var han kär. Dessutom verkligen "i allt som andas" om man får tro Rolf Alsings bok "Fröding och kvinnorna". Men han fick aldrig uppleva lyckan av en harmonisk, längre kärleksrelation. Tvärtom. Han "köpte sin kärlek för pengar, för mig var ej annan att få", som han skrev i sin berömda dikt "En kärleksvisa".
Fröding var erotoman, eller som hans läkare Frey Svensson senare skrev "en i alldeles ovanlig grad sexuell person".
Han köpte sex av prostituerade och han kunde i alkoholrus och sjukdomsanfall få riktiga utbrott av snuskprat.
Alsing menar att Fröding kanske gillade sadomachosism och att det gav honom helvetets kval med skam och skuld. I ett förtvivlat biktbrev till en frikyrkoförsamling skrev Fröding själv att han sedan ungdomen förts till "det Bibeln kallar kvinnans onaturliga brukning".
När han var på väg hem från en kuranstalt i Tyskland med sin syster Cecilia, som inte vågade låta honom resa ensam "så opraktisk och hjälplös som han var", gick de till konstmuseet Zwinger. Fröding fastnade vid Rafaels Madonna och levnadsglada renässansmålningar. Ingen Gustav kom sen till middagen, han hade dragit till Dresdens bordeller och sämsta krogar och blev borta en vecka.
Hösten 1894 anmälde han sig själv till Rådhusrätten i Karlstad för "sedlighetsbrott mot naturen". Han menade att han haft sex på ett olämpligt sätt med servitrisen Kristina Johannesson. Men hon tyckte inte alls att de gjort något kriminellt och rådhusrätten gjorde inget åt anmälan. Kristina och Gustav hade kontakt hela livet och han månade om både henne och hennes lille son.
Alsing framhåller att Fröding skiljer sig från sina generationskamrater: Alla bemedlade unga herrar köpte sex av "dåliga" kvinnor, det var inget konstigt då. Men Fröding såg inte ner på kvinnorna, han högaktade dem. Och han betalade bra. "Sent i livet tackade han dem för att de hjälpt honom att härda ut när livet blev honom svårt", skriver Alsing.
Stackars Fröding, tänker jag, när Rufus och jag rundar musikhuset Skylten. Men vilka kärleksdikter han skrivit! Vilken naken ärlighet och svaghet han bjuder på. Från ett fönster hörs ett coverband som repar. De låter riktigt bra och låten de spelar är Springtsteens "Hungry heart". Everybody's got a hungry heart ...