CC
"Puhs film om Heffaklumpen"
Regi: Frank Nissen
Svenska röster: Guy de la Berg, Filip Hallqvist, Michael Blomqvist
Royal i Linköping
"Puhs film om Heffaklumpen" skulle egentligen ha släppts direkt tillvideo. Det förstår man efter att ha sett den. Inte för att den ärdålig. Inte alls. Snarare för att den känns genomsnittlig jämfört medde spektakulära animationer vi vant oss vid från filmer som "Shrek 2".
Det vilar det något lite daterat, och samtidigt sympatiskt, överproduktionen. Teckningarna är lätt urblekta och vattenfärgsflammiga såsom "tecknat" såg ut innan datorn dopade alla filmanimatörer. Det ärmatinémysigt, men samtidigt slätstruket.
Berättelsen börjar med att Puh och hans vänner hittar ett enormtfotavtryck i utkanterna av sitt lilla samhälle. En heffaklump har varitpå besök under natten. Detta sätter genast fart på gänget som ger sigut i Sjumilaskogen för att leta upp och fånga in den ovälkomne och,enligt Kanin, mycket farlige gästen.
Lille Ru får inte följa med, men han smiter iväg i alla fall tidigtmorgonen därpå. Och egentligen borde filmen heta "Rus film omHeffaklumpen". Det här är nämligen först och främst den lille kängurunsäventyr. Ru är den som hittar Heffaklumpen, som inte alls är ett sådantodjur som Kanin sagt. Tvärt om är han så där (irriterande) glad ochbussig som låtsasdjur bara är i Disneyfilmer.
Ru och "Heffa" blir polare, vilket för oss vidare till filmensmoraliska poäng som inträffar då "Heffa" berättar att hans folk ärrädda för Tiger och Kanin på samma sätt som de är rädda förHeffaklumparna.
Det hela mynnar ut i ett storslaget klimax som innehåller allt ifrånutspilld honing till uppfinningsrika fällor. Och på slutet känns detfaktiskt lite i magen när fördomarna hos Sjumilaskogens invånareraseras.
Nu väntar vi bara på att Ior ska få en egen film, för han är heltklart den största behållningen i "Nalles film om Heffaklumpen". (TTSpektra)